John McCains val av Sarah Palin - Alaskaguvernören med det Monty Python-klingande efternamnet - till sin kandidat för posten som vicepresident diskuteras just nu mer intensivt än Barack Obamas val av Joe Biden som sin.
Det hävdas att det faktum att Palin är kvinna kommer att attrahera besvikna Hillary Clinton-supporters. Det tror jag är en felbedömning. Palin är abortmotståndare, medlem i vapenlobbyns NRA, och det diskuteras huruvida hon är kreationist eller inte. Jag har mycket svårt att se hur Clintonsupportrar ska kunna kan försonas med det.
Däremot kommer hon att attrahera en del mer konservativa evangelikalerna som hittills har haft svårt att se John McCain som sin kandidat. Notera att sydstatsbaptisternas ledare Richard Land för ett par veckor sedan gick ut och förordade Sarah Palin. Han berömde också hennes beslut att inte göra abort när det visade sig att hennes barn hade Downs syndrom.
Intressant blir också hur USA:s judar kommer att reagera på valet av Palin. Hon har tidigare stöttat Pat Buchanan, ett spöke för de flesta judiska väljarna i landet.
Vem är hon då, den 44-åriga Sarah Palin? Läs Anchorage Daily News kartläggning av henne i två delar här och här.
Jag konstaterar följande: Både Obama och McCain har valt sin Sancho Panza med ambitionen att de ska tillföra det som kritikerna lyfter fram som de respektive kandidaternas största svagheter.

I Obamas fall är det bristande rutin och avsaknad av utrikespolitisk erfarenhet; i McCains fall främst åldern och svårigheten att nå partiets kärntrupper. Därmed har man också erkänt att kritikerna i någon mån har rätt, som Roland Poirier Martinsson påpekade i SvD häromdagen när Bidens namn offentliggjordes.

Svensk lagstiftning gör sitt för att folkhumorn ska behålla spänsten. Min kollega Urban berättar hur en vän skickat mejl, där det längst ned i liten text står följande:

Hej FRA!
Det finns ingen anledning att läsa mitt mail. Jag har ingenting att göra med PKK, Federazione Anarchica Informale eller al-Jihad. Jag har aldrig gjort Shahada eller tillverkat en sprängladdning, jag vet knappt ens vad Faqih betyder. Men tack för visat intresse!

Barack Obamas val av Joe Biden som kandidat till posten som vicepresident är tänkt att stärka Obamas kampanj på flera plan. Förutom de faktorer som de flesta nu nämner, främst att Biden har den rutin och den utrikespolitiska erfarenhet som Obama saknar, spelar Bidens katolska tro en viktig roll.

Katoliker var en av de väljargrupper som Obama hade svårt att attrahera under nomineringskampen mot Hillary Clinton. Där ska Biden hjälpa honom, även om hans abortsyn kommer att diskuteras.

I Montenegro alltså. Ja, det jag försöker säga är att jag går på semester och är tillbaka om en vecka.

Passa på att njuta av OS. Tycker för övrigt att det här är en klockren cover.

Och i samma serie, kinesiska föräldrar och lärare skrämmer barnen med den subversiva Pippi Långstrump. (En liten bit in i inslaget; början är inte så illa den heller.)

Det känns väldigt olustigt med den eskalerande konflikten mellan Georgien och Ryssland. Säkerhetsläget har storpolitiska implikationer; Vladimir Putin vill absolut inte se ett Georgien som närmar sig Nato. Landets president Saakasjvili har jobbat för det sedan han valdes 2004, och i april gav Nato klartecken för att Georgien skulle få bli medlem någon gång i framtiden.

För övrigt ryter utrikesminister Carl Bildt till ordentligt:

"We did not accept military intervention by Milosevic's Serbia in other former Yugoslav states on the grounds of protecting Serbian passport holders," Bildt continued. "And we have reason to remember how Hitler used this very doctrine little more than half a century ago to undermine and attack substantial parts of central Europe."

Jag tittar just nu på basketmacthen Kina-USA. Vad har de här sakerna med varandra att göra? Ingenting. Men det slår mig att Kina och Ryssland tillsammans är exempel på det som Fareed Zakaria talat om: Övriga världen närmar sig USA, och då pratar vi inte främst om sport. Vi ser en värld där the rest närmar sig the west.
Vad innebär detta? Vi vet inte ännu. Men Putinismen skrämmer mig mer än Kina. Ett fredligt, välmående Kina är knappast expansionistiskt lagt. Och sett över tid har landet öppnats dramatiskt. De fortsatt ökade kontakterna med omvärlden kommer att innebära ytterligare reformer. Den stora diskussionen är förstås om det i längden innebär demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Man kan bara hoppas.
Däremot är jag på kort sikt minst lika orolig för Kinas och Rysslands inverkan på omvärldens demokratisyn. Vi har halvdiktaturer vars ledare ges nya förhoppingar om att modellen auktoritärt styre-ekonomisk tillväxt är ett fullgott alternativ till demokrati.

En gång fick hotet från kommunismens revolutionsidé (i Bismarcks Tyskland) och Sovjets planekonomi de mer kapitalistiskt inriktade staterna att införa välfärdsreformer. Som en sorts korrektiv. Man undrar om den nuvarande utvecklingen innebär att den demokratiska världen tvingas fundera över hur man ska göra sina värderingar mer attraktiva.

Jag hade gett mig den på att vara allvarlig i nästa bloggpost. Men nä. Eller jo, men vänta några rader. Kolla först den här intervjun där kd-politikern Anders Wijkman råkar ut för en norska som verkar vara släkt med Borat/Ali G. Precis samma intervjuteknik.

Egentligen ska man väl bara skratta. Men ok, jag tillåter mig några seriösa reflektioner. Är Wijkman med på plojen, eller är det faktiskt så att han tror att hon inte fattar? Och säger det mest om honom eller om hur dumma frågor han brukar få från journalister?

Jag har pratat med Wijkman vid några tillfällen. Han och andra EU-politiker och tjänstemän är djupt frustrerade över min egen yrkeskårs okunskap om och ointresse för unionen.

Det enda rimliga är att vi på svenska redaktioner börjar räkna EU till inrikesfrågorna. Inte som en politisk markering, utan som ett sätt att förbättra bevakningen. Har jag ansvar för en fråga, så borde jag kolla den från kommunnivå upp till EU-nivå (när EU-beslut påverkar frågan, förstås). Den redaktion i Sverige som först gör det kommer att dra fram oerhört många egna nyheter.

Min närmaste italienska släkting (hej Laura!) har berättat om hur de som tonåringar trodde att F.R David sjöng om en man som hette Don Camisi. Ni minns: Words/don't come easy/to me.

Och vem har inte hört fel på låttexter. Jag trodde Famegänget sjöng: "I wanna learn out of life", när de i själva verket hade mer högtflygande planer än så. Och förverkligade dem.

Här kan du läsa några tusen varianter på felsjungningar.

Jag gillar Abbas: Chicken Tikka Doodle I dough.

Tjuvlyssnat i går.

Telefonen ringer hos kollegan, som svarar:

- Dagen, Haore Sulaiman.

- Hej Hans!

- Nej, Haore inte Hans. Men det var ju nära.

Tidigare under gårdagen ringde en annan person och frågade efter Lennart Sulaiman.

- Du menar säkert Haore Sulaiman, svarade Haore.

- Nej, min kollega sa att en Lennart Sulaiman hade sökt honom.

- Han menar nog Haore Sulaiman.

- Jaha... jasså?  

- Ja, jag tror det. Det är nämligen jag. Haore.

Er bloggare väntar nu på att nån ska ringa och fråga efter Haore Krishna.

Konstnären Ai Weiwei var med och designade Beijings olympiska stolthet, fågelboet. Hans förmåga att provocera ligger på den nivån att han kan chockera konstvärlden genom att inte provocera.

Det här är ett av hans tidigare konstverk, som nog de flesta kan inse inte helt faller regimen på läppen. (Kolla de första sju sekunderna)

Men när en koreansk tidning intervjuade honom på försommaren, i samband med en utställning i Seoul, sa Ai Weiwei att han inte är emot Kinas regering.

Hans förklaring till att han hade gett fingret åt Himmelska fridens torg lät minst sagt som ytterligare en provokation. Han hade använde långfingret för att få hjälp med perspektivet, jojo. Han hade inte haft nån penna tillhands, så han tog långfingret i stället.

Ibland är en dementi lika effektiv som en bekräftelse.