Det är inte bara Niklas Rådström som går i spinn över diskussionen om att kulturen borde anpassa sig till marknadens spelregler. Men humor är bästa försvar! Kulturtidskriften Glänta påpekar att även marknaden har svårt att klara av marknadens spelregler. De visar sin solidaritet genom att erbjuda av sitt kulturella kapital.

Hinner bara med ett kort inlägg just nu. Ser detta utspel, och hoppas att Gudrun Schyman läser det här inlägget i The Guardian. "God is an easy target".

Undrar lite över hur hon definierar fundamentalism. Kanske: "Den som är religiös och inte drar samma politiska slutsatser som jag"?

Om en forskare hävdar att Katolska kyrkan är fundamentalistisk får hon eller han svårt att bli tagen på allvar, åtminstone i seriösa kretsar.

Ser i tablån att "Annas eviga" går i repris i kväll. En detalj: Är det bara jag som reagerar över presentationen av utgångspunkten för programmet?

"Anna Lindman Barsk bjuder in gäster som aldrig annars skulle dela middagsbord, människor som har diametralt skilda åsikter i livsavgörande frågor."

I så fall skulle jag få sitta ensam vid middagsbordet betydlgit oftare än jag gör. Så svårt är det inte att äta tillsammans bara för att man har olika livsfilosofi eller religion.

Ledsen om ni tycker att jag tjatar om USA-valet, men det finns en del kvar att summera. Att Sarah Palin ansågs kontroversiell har väl ingen missat. Efter valet uppgav en del medier att illasinnade källor inom McCains stab nu gick ut med att Palin hade trott att Afrika är ett land.

Den historien är en lögn.

Jag minns hur en del bedömare hävdade att Palins kandidatur var tänkt att locka besvikna anhängare till Hillary Clinton. Snart förstod allt fler att det snarare var evangelikala republikaner, de kärntrupper som McCain hade svårt att attrahera, som var målgruppen. Entusiasmen inför en kvinnlig kandidat till posten som vicepresident dämpades något, om jag uttrycker mig försiktigt. Hon blev en av de där märkliga man synar med förstoringsglas som jag bloggat om tidigare, apropå mediers valhänta religionshantering.

Det här är en kultur som svensken i allmänhet är väldigt främmande för. Detta gäller väl säkert en hel del kyrkligt aktiva, mer värdekonservativa svenskar också. Men vi har nog en större chans att förstå hur även de konservativa republikanerna resonerar, även om man inte håller med dem.

Skriver inte detta för att slå mig för bröstet. Jag hade också kunnat gå på Afrika-bluffen om Palin. Min poäng är att när historien gäller en person som henne, eller en Ted Haggard för den delen, så är nog risken större att storyn inte kollas lika noggrannt som i andra fall.

Och inser att trots min skeptiska läggning hade jag också kunnat tro detta om Palin. Vilket trots allt kanske säger lika mycket om henne som om mig.

Just hemkommen från London. Det skrivs och snackas om, janivetvem. Obamamania!

Det görs musik om presidenten världen över, en del riktigt bra. Caetano Veloso finns med en bit ned. (Tipstack till Johannes Brusila.)

Kolla den sista, om hur irländsk Obama är.

He's in the White House/He took his chance/Now let's se Barack/Do riverdance

Finns inte mycket mer att tillägga, liksom.

Cajun/Creol-tappning:

Lite Bollywoodtappning:

Hockey mama for Obama:

My president is black:

Japanskt bidrag:

There's no one as Irish as Barack Obama!

Gissa hur namntoppen ser ut för de nyfödda i Kenya just nu? Nej, du kan inte vinna nåt. Frågan är lite för enkel.

Tyvärr är jag sjuk och kommer inte att kunna blogga i natt.

Utrikesbloggen har länkat till ett kapitel av Sveska Dagbladets USA-korre Karin Henrikssons bok, USA - så funkar det (Schibsted Förlagen). Kapitlet beskriver presidentens maktbefogenheter. Aktuell läsning är väl ett understatement

Ska iväg på Max Ernst-utställningen på Moderna museet om några minuter, men vill först bara dela en tanke med er. Har tittat på CNN, som just nu har "View from the right", inför tisdagens presidentval.

Under diskussionspunkten "Vari helsicke är deen religiösa högern?", menar Stephen Hayes från Weekly Standard att media haft svårt att hantera Obamas tro. När George W för några år sedan sa att Jesus Kristus är hans favoritfilosof blev det väldiga diskussioner. När Obama säger att Kristus dog för hans synder och att detta är en källa till styrka från dag till dag, så möts inte det av samma reaktioner. Orättvist, hävdar Hayes.

En del debattörer brukar hävda att problemet tydligen inte är om du drar in religionen i politiken, utan om du drar "fel" slutsatser.

Tills vidare vill jag tipsa om den här läsvärda essän från Columbia Journalism Review från 2004. En aptitretare:

"However central belief and faith might be to the American populace, our news media seldom puncture the surface in their reporting on religion. The various institutions are scrutinized, sometimes with great rigor, as a former cardinal in Boston might confirm. But it generally takes scandal or spectacle to get even the large denominations on the front page. And even then, the deeper belief systems of these religions are left unexamined. The theology and faith of the believers is kept at arm's length, and the writing is clinical. The journalist glances at religious community as if staring through the glass of an ant farm, remarking on what the strange creatures are doing, but missing the motivations behind the action."

Reaktioner och reflektioner, tack!

1. Ska snart äta middag men tappar aptiten. Ser på BBC News hur panikslagna kongolesiska mödrar tränger sig fram med sina skrikande eller apatiska småbarn för att i bästa fall komma åt de alltför få energirika kex som hjälparbetarna kan förse dem med. "Vi har inte ätit sedan i torsdags", berättar en mamma.

100 000 har flytt bara den senaste veckan; en miljon är redan på flykt i regionen. Jag är pessimistisk över utvecklingen i östra Kongo-Kinshasa. Det blir ingen fred där så länge olika beväpnade grupper - läs FDLR, Nkundas rebeller, Rwanda och kanske några grupperingar till - fortsätter att berika sig på de naturrikedomar som marken gömmer. Ibland läser man att Kongo är så fattigt trots dess rikedomar. Paradoxalt nog är det fattigt just på grund av sina rikedomar. Här finns helt enkelt för mycket att stjäla. Det finns alltid någon som tjänar på kriget.

2. Sydafrika tycks vara på väg mot en slutgiltig splittring av ANC. Det kunde ha varit ett positivt tecken på en mognande demokrati, om det hade handlat om oenighet i sakfrågor som det åsiktsmässigt spretiga ANC inte längre klarade av att härbärgera. I stället sker det hela mot en bakgrund av en uppslitande personstrid inom partiet, där Jacob Zuma avgick med segern och Thabo Mbeki tvingades bort.

Utbrytarfraktionen leds av den tidigare försvarsministern Mosiuoa Lekota. De anklagar Zuma och hans anhängare för att underminera landets demokrati. Det talas om att ett nytt parti ska presenteras den 16 december.

Ser att Obamas försprång fortsätter att minska. Genomsnittet bland opinionsundersökningarna ger honom 6.5 procentenheter upp på McCain. Inte ska väl det försprånget kunna försvinna på de fyra dagar som återstår? Det vore en enorm sensation.

Inte ens det här spåret (en så oerhört märklig intervju, syftar på cirka fem minuter in i den när Goldfarb vägrar nämna namnet), om det utvecklas, ska kunna vända kampanjen. Och Texas har republikanerna alltid i sin hand. En intressant uppgift dock: 23 procent av befolkningen där har gått på desinformationen att Obama är muslim.

Två av mina kollegor har de senaste dagarna spontant hänvisat till tv-serien 24. Där fanns tydligen med en afro-amerikansk presidentkandidat (eller var det en president?). I varje fall hade båda spontant reagerat: Visst, säkert, som om det skulle hända under vår livstid.

Min poäng är att Obamas kandidatur redan har flyttat fram gränserna för vad många trodde var praktiskt möjligt. Inte ens en - i dagsläget nästan otänkbar - förlust kommer att ändra på det. Sedan återstår förstås att se hur mycket Obama verkligen kommer att ändra. Om han vinner, alltså.

Jag älskar espresso, jag älskar politik. Därför hoppar jag till av glädje (nästan), när jag ser en skribent som försöker etablera sambandet mellan antalet Starbucks i ett land och hur samma land drabbats av finanskrisen.

Medan börserna faller med en hastighet, som nedpressade av minst 15 bar, kliar sig bedömarna i huvudet för att analysera vad den exakta orsaken är. Daniel Gross på Slate formulerar det såhär:

"My tentative theory: Having a significant Starbucks presence is a pretty significant indicator of the degree of connectedness to the form of highly caffeinated, free-spending capitalism that got us into this mess. It's also a sign of a culture's willingness to abandon traditional norms and ways of doing business (virtually all the countries in which Starbucks has established beachheads have their own venerable coffee-house traditions) in favor of fast-moving American ones."

Kolla aldrig en bra story, den kanske inte håller. Den här tesen är så kul att jag säger Un doppio, per favore.

Le Monde talar om en comeback för John Maynard Keynes idéer i den brittiska politiken. Det är på många sätt intressant, men kanske inte så överraskande med tanke på finanskrisen. Keynes menade att staten borde agera för att dämpa konjunktursvängningar, och just nu är många oroade föratt ekonomierna ska gå över i recession.

Om staten ökar investeringarna under en lågkonjunktur, så ökar man befolknningens efterfrågan och behåller åtminstone styrfart i en annars avstannande ekonomi, menade Keynes. (Ber om ursäkt för denna schematiska beskrivning).

Folke Schimanski förklarar i  Populär Historia varför Keynes hamnade på ekonomernas avbytarbänk - och varför hans teorier knappast går att använda idag.

Internationaliseringen/globaliseringen försvagar ytterligare effekterna av enskilda länders Keynesianska åtgärder. Staten vill med sina investeringar få hjulen att snurra. Men om man importerar de flesta av sina varor från exempelvis Kina, så blir det de kinesiska hjulen som snurrar fortare.

Man ska också komma ihåg att Keynes inte är en modell för tillväxt.

Som ni säkert har sett diskuteras frågan om vigselrätt ganska ofta nu. Självfallet kopplat till äktenskapsdebatten.

Göran Janzon redogör här för lutherskt, reformert och anabaptistiskt förhållningssätt till relationen mellan kyrka och stat. (Evangeliska frikyrkan ordnade en samtalsdag om vigselrätt och opinionsbildning i ett post-kristet samhälle.)

Välbehövlig bakgrundsläsning när man försöker reda ut sin grundinställning. Inte bara i så infekterade frågor som vigselrätt och äktenskapssyn.

Jag anar att en del kyrkor, troligtvis omedvetet, är mer pragmatiska än teologiskt konsekventa i synen på sin roll i politiken. Jag tänker på Paul Frestons bok Evangelicals and politics, där han tittar på hur evangelikala/pentekostala/karismatiska kyrkor har påverkat politiken i 27 länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Initialt ser de här kyrkorna politiken som något världsligt som man bör hålla sig ifrån. Efterhand som de växer i numerär omvärderar de sin ståndpunkt och tycker att de självklart ska vara med och påverka det politiska livet. Ibland på ett väldigt långtgående sätt. Som när Zambia deklarerade sig som en "kristen nation".

Frågan är om det finns ett omvänt samband i länder där kyrkorna tappat i medlemssiffror och röststyrka i den offentliga debatten?

Som 39-åring är man på topp. Men snart går det snabbt utför, tydligen. Trodde att utförsbacken började redan tidigare, men skönt att ha några månader kvar. Tröstar mig med att när jag blir dement-light, så lär jag knappast märka det.

Jag skrev i dagens tidning att det felaktiga ryktet om att Barack Obama är muslim fortfarande sprids. Läs posten "Colin Powell opens his hate mail" på Urban Legends webbsida, så förstår ni. Urban legends avslöjar vandringslegender som sprider sig via webben snabbare än du hinner säga "konspiration".

Särsklit galet är den person som mejlade Colin Powell om att Obama visst var muslim. Han hade minnsann setts läsa en bok av en muslim som vill att USA ska gå under.

Jodå, visst är författaren muslim. Men Fareed Zakaria är också en av USA:s mest repsekterade utrikespolitiska kommentatorer. Han kan knappast räknas in i de militanta islamisternas skara...

I dag har jag bland annat intervjuat professor Mark Silk, om eventuellt kvarvarande hot mot en Obama-seger. Som bekant pekar de flesta opinionsundersökningar mot en klar seger för demokraternas kandidat.

För er som är riktiga presidentvalsnördar och intresserar er för religionens roll i kampanjen, kan jag rekommendera Marks blogg Spiritual Politics.

Nollywood är Nigerias motsvarighet till, janivetvad. Hur stort det är kunde man läsa om i DN-kultur redan förra våren.

I dag fick jag ett mejl från Nordiska Afrikainstitutet om att Gutenberguniversitetet i Mainz, Tyskland, håller en konferens om fenomenet i maj nästa år.

Kommer att tänka på en essä om afrikansk litteratur som Per Wästberg skrev för många år sedan. Han berättade om hur han lyssnade till riktigt bra radioteater i Västafrika. När Wästberg försökte få tag på författarnas böcker visade det sig att det inte fanns några. De skrev bara för radion. Alla hade tillgång till radio. Däremot var analfabetismen utbredd och språkbilden för splittrad för att det skulle löna sig för något förlag att ge ut litteraturen på de olika afrikanska språken.

Nollywood som fenomen är den tredje största filmindustrin efter, ja ni vet vilka. Man gör lågbudgetfilmer för uppskattningsvis två miljarder dollar per år, film som säljs på dvd och vcd - även till den afrikanska diasporan världen över. Kanske är detta motsvarigheten till den afrikanska radioteatern, fast i dvd-ns och globaliseringens tid? Får se vad de säger i Mainz.

Gustav svarade rätt på min Gissa diktator-tävling. Det var Idi Amin. Man bedömer att han var ansvarig för 300 000 människors död under sitt vanstyre i Uganda 1971-1979.

Gunnar Asteberg, för övrigt en släkting till mig, kom tvåa i tävlingen. Gunnar arbetade i Dodoma, Tanzania, under andra halvan av 1970-talet. Han berättar att fruktan för Amin nådde ända dit. Det var ju Tanzania som slutligen invaderade Uganda för att få bort honom.

Även ett hedersomnämnande till Stephanie Holmgren som kom trea.

Det är så kul med skärpta läsare. Ska se om jag har fler roliga grejer att tävla bort framöver.

Avslutningsvis en hälsning:

Följande TT-notis gav mig uppslaget till tävlingen "Gissa diktatorn":

Fattiga betalar för diktatorers lyx

Kongo-Kinshasas befolkning måste fortfarande betala på lån som diktatorn Mobutu tog för att bygga privata palats. Nu pressar en rad organisationer och länder på för att den här typen av skulder ska efterskänkas. Det är elva år sedan det tidigare Zaires diktator Mobutu Sese Seko dog, men varje år måste Kongo-Kinshasa betala av 300 miljoner dollar på hans skulder. Många andra fattiga länder är i ungefär samma situation, säger Atle Sommerfeldt, generalsekreterare i norska Kirkens nödhjelp. 

- Vi vill att långivarna ska ta ansvar för att ha gett ansvarslösa lån, säger han till den norska nyhetsbyrån NTB. Denna vecka deltar han i ett internationellt tredagarsmöte i Oslo om sådana lån - det första i sitt slag. Bland gästerna vid mötet 21-23 oktober är ministrar från Ecuador och Liberia och tjänstemän från Världsbanken och FN:s handels- och utvecklingsorgan Unctad. Kritiken drabbar inte minst stora låneinstitutioner som Världsbanken och IMF. De har genomgående ställt krav på ländernas ekonomiska politik men inte lika ofta på deras styrelseskick. Enligt en beräkning har u-länderna nu en total skuld på 2700 miljarder dollar - varav 500 miljarder räknas som så kallad diktatorsskuld. Seminariet arrangeras av Kirkens nödhjelp, Svenska Kyrkan och Lutherska världsförbundet.

Det här är en tävling öppen för er som inte jobbar på Dagen eller Swedmedia. Priset är Peter Yorks bok "Hemma hos diktatorn" (Norstedts). Mejla ditt svar och din adress till mig på anders.gustafsson@dagen.se

Jag återkommer i bloggen med vinnarens namn.

Vilken diktator handlar det om?

Titel: Hans excellens presidenten på livstid.

Också känd som:

1. Herre över alla markens djur och fiskarna i havet. Det brittiska imperiets erövrare i Afrika i allmänhet och (landet) i synnerhet.

2. Big Daddy.

Hade fem fruar och 30 kända barn.

Sitter och tittar på Kobra, ett av favoritprogrammen. De tar i kväll, måndag, upp den tyska tv-serien "Inga Lindström". Svensksåpa, en projektion av tyskarnas förfalskade Sverigebild, estetiskt inte långt ifrån Schwarzwaldkliniken i mitt tycke.

En intressant fråga är den om varför tyskarnas kärlek inte är besvarad. Faktum är att fram till Andra världskriget var det tyska kulturella inflytandet på Sverige det starkaste vi hade från omvärlden. Man kan ana kvarlevorna bland annat i den akademiska svenskans tendens till passivformer och baktunga meningar, ett klart tyskarv som en del föreläsare vill förklara med att det rör sig om behovet av exakthet. Det är inte den historiska förklaringen.

Efter kriget verkar Tyskland i det svenska medvetandet i allt för hög utsträckning ha reducerats till raspiga högtalare och marschmusik. Beklagligt. Vår granne är fortfarande Europas starkaste ekonomi, världens tredje största. Landets kulturella arv? Jag säger Goethe, Bauhaus, Modern Talking... Ja okej då, allt är kanske inte weltklasse. Men tillräckligt mycket.

Ibland undrar jag om vår tendens att nedvärdera eller ignorera Tyskland beror på någon sorts beröringsskräck. Vi har kanske kollektivt dåligt samvete över vår egen historia. Sverige hade en förkärlek för eugenik, rasbiologi. Tyskarna reste till Rasbiologiska institutet - världens första statliga, antaget med bred riksdagsmajoritet - och förundrades över vår världsledande position inom denna makabra kvasivetenskap.

Ni kan fortsättningen. Vi körde eftergiftspolitik mot Hitlers Naziregim. Vi slapp kriget. Men fick efteråt stå med huvudena böjda i skam över att vi inte bidrog till kampen mot världshistoriens värsta diktator. Är det därför vi osynliggör Tyskland?

Eurozine är en webbplats värd att hålla koll på. Samtids- och kullturdebatt med europiskt perspektiv - en skön motvikt till den anglosaxiska dominansen.

Missa inte Jonas Thentes essä om litterära perspktiv i Sverige, Beyond crime fiction, handbags and designer suits (tidigare publkicerad i Glänta). Blir upprymd av att han lyfter fram Magnus Hedlund, ett författarskap som i sina bästa stunder är ett av Sveriges främsta.

Det är fantastiskt vad Sarah Palin är lik Tina Fey. Eller är det tvärtom?

Även om Tina Fey alltid varit briljant, så får man nog ge Palin att hennes envetna rappande om job creation i varje fall realiserats för komikern Fay. Saturday Night Live-stjärnan skulle ha kunnat göra sig ekonomiskt oberoende för all framtid bara på att imitera republikanernas vicepresidentkandidat.

Missa inte våra temasidor i fredagens tidning, de om mission.

Vill också länka till en riktigt intressant lista som behandlar missionstrender, (från 2001). Här är tio av listans 50 punkter (ledsen att jag inte översätter dem):

1. Despite Christ's command to evangelize,67% of all humans from AD 30 to the present day have never even heard of his name.
2. Organized Christianity has total contact with 3,590 religions but no contact at all with 353 other religions and their over 500 million adherents.
3. 14 million converted Hindus, Buddhists, and Muslims have opted to remain within those religions in order to witness for Christ as active believers in Jesus as Lord.
4. Heads of the 50 major Christian World Communions, with 1.5 billion members, have since 1957 met annually for serious 3-day dialogue.
5. From only 3 million in AD 1500,evangelicals have grown to 648 million worldwide,54% being Non-Whites.
6. Christian triumphalism -not as pride in huge numbers,but as publicized self-congratulation -is rampant in most churches,agencies,and ministries.
7. 91% of all Christian outreach/evangelism does not target non-Christians but targets other Christians in World C countries, cities, peoples, populations, or situations.
8. Over 20 centuries Christians have announced 1,500 global plans to evangelize the world; most failed; 250 plans focused on AD 2000 fell massively short of stated goals.
9. The 3 least cost-effective countries over 1 million in population for Christian outreach are: Japan,Switzerland,Denmark.
10. The 3 most cost-effective countries over 1 million in population for Christian outreach are: Mozambique,Ethiopia,Tanzania.

Läser att Jörg Haider hade 1,8 promille alkohol i blodet när han kraschade sin bil i drygt 140 kilometer i timmen. Känns symptomatiskt för en politiker som också var berusad på skadliga idéer. Jag unnar förstås aldrig någon ett sånt slut och menar inte att göra en billig poäng.
Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra denna trafikolycka med en annan. Statsmannen och den intellektuelle giganten Bronislaw Geremek avled också i en sådan i juli. Hans bidrag till Polens demokrati är omvittnat. Han var också doktor i historia och skrev den utmärkta "Den europeiska fattigdomens betydelse", som Ordfront gav ut. Geremeks namn nämndes ibland som ett av de få med tyngd nog bakom sig att kunna föra Europas talan i framtiden.
Jag minns honom från en föreläsning på Utrikespolitiska institutet för några år sedan. Då gav han prov på sin slagfärdighet när någon bad honom beskriva Polen som land.
"Polen är ett land beläget mellan Ryssland och Tyskland", konstaterade han kort. Med hänvisning till att historien visat hur landet bestäms av sina jättar till grannar.
När jag besökte Polen för några år sedan slogs jag av en sorts defaitism som verkade prägla lynnet. "Union som union", sa nån apropå min fråga om hur han kände inför att gå med i EU. Så tänkte inte Bronislaw Geremek. Han efterlyste gemensamma historieböcker och "emblematiska personligheter" som kunde bidra till att ge Europa en framtidstro. Geremek var själv en av dessa personligheter, Haider var det inte.

Brukar inte oroa mig över börsfall. Den här listan ger mig ändå olustkänslor. Risken för dumdristiga, eller rentav otäcka, politiska beslut ökar dramatiskt i kristider. Håll huvudet kallt, Svensson.

Så! Då reser jag. Och tar bloggpaus, den här gången på riktigt.

Nu är jag borta en vecka, då jag ska med på den Mellanösternresa som Bilda och Dagen anordnar. Vill samtidigt passa på att tacka alla er som kommer med kommentarer på bloggen.

Vi ses om en dryg vecka! 

Läser en del skönlitteratur, men alldeles för lite för att ge några generella omdömen. Men inte Horace Engdahl. Och oj vad arga de blir i amerrkat. Jag kan väl förstå dem.

När jag var i Kina hände det att jag hamnade i samtal med indignerade kineser, som inte kunde förstå varför lilla Sverige ska få ha hand om Nobelpriset.

"Ni förstår inte kinesisk litteratur."

"Jamen Gao Xingjian", försökte jag.

Och fyllde i att Bei Dao är en stor poet. Det hjälpte inte. Sverige är för litet, för insulärt kan tänka, för att få handha ett så stort pris.

Det är fascinerande att litteraturpriset får ett så enormt genomslag. Fråga en kompis vem de tror får Nobelpriset i år, så kommer de att svara med ett författarnamn. Inte med nån kemist eller ekonom. Möjligen en potentiell fredspristagare.

Var rätt stolt när en viss statsvetare en gång hävdade att bara en litteraturpristagare haft någon historisk betydelse att tala om. Och jag direkt kom på vem. Klarar du den utan att kolla på nätet?

Joel Halldorfs understreckare i SvD i dag var så läsvärd att jag måste tipsa er som eventuellt inte läst den. Fundera särskilt på sista stycket om klassresa, förborgligande och konsekvenserna av detta.

Såg ni tv-sporten i måndags morse? Kalmar FF hade slagit Elfsborg i Allsvenskans seriefinal. Tv-sporten toppade sin morgonsändning med Milanoderbyt.

Tror du, kära läsare att det hade hänt, om Djurgårdens IF eller Gai... f'låt IFK Göteborg hade legat i toppen? (Känns långt borta, jag vet, men det hör inte hit). Och om samma lag hade slagit Feyenoord på bortaplan i en internationell cup. Wow, vad het svensk klubbfotboll hade varit.

Jag tror att det här är en del av en större problematik. Satt på ett café nånstans i Kina och pratade bort fem timmar med Jakob, en doktor i antropologi. Vi började prata integrationsfrågor. Då sa han nåt jag funderat på av och till sen dess :

- Jag tror att det finns en ännu större klyfta i Sverige, en som man aldrig talar om. Den mellan stad och landsbygd.

Nu undrar kanske du vad landsbygd har med Borås och Kalmar att göra. Det undrar jag också. Därför ser jag rött när någon använder begreppet "landsorten", ett ord folk lär sig först om de flyttar till Stockholm. För dig som inte vet det används begreppet på allt utanför Stockholm.

Men jag är nyfiken på din reaktion inför den här bloggposten. Kan du hålla med om att det finns en oerhört liten kulturförståelse mellan stad och landsbygd? Dessutom: Tror du, som jag, att just kyrkans folk upplever den klyftan som extra stor både i det interna och det offentliga samtalet?

Så, jag har inte på något sätt tömt ut det ämnet eller täppt till håligheterna i resonemanget.  Skit detsamma. Jag väntar in era reaktioner.

TILLÄGG:

Norrland... Stanley, du har helt rätt. Viktigt påpekande.

Leif: Ja, vi diskuterar det här på redaktionen ganska ofta. Ibland misslyckas vi också. Påminnelse till alla läsare: Tipsa om intressanta personer, skeenden och annat som ni tror kan vara nyheter. Och bli inte deppig om inte det resulterar i en artikel direkt. Fortsätt tipsa. Vi uppskattar det.

Carin: Det här fenomenet med utflyttning har jag diskuterat med vänner ganska mycket. Jag minns ett knäck jag gjorde med några underbart sköna människor i Frälsningsarmén. De flyttade ut i förorten för att de såg det som sin kallelse. Finns det motsvarande med folk som flyttar till storstan? Och jag träffade en kvinna från Nederländerna som hade flyttat till Stockholm just av den anledningen. Det är grymt intressant.

e: Tidigare har jag alltid uppfattat det som att Göteborg har ett Stockholmskomplex medan Stockholm skiter i Göteborg. Nu hör jag allt oftare nedsättande kommentarer om Västkustens huvudstad. (Menar inte detta om dåliga ordvitsar; de stör jag mig på också) Men nyligen såg jag i en av gratistidningarna hur en kändis fick frågan: "Säg tre dåliga saker om Göteborg." Trist, inte kul.

Ibland kan man få intrycket att världens problem uppstod när någon sorterade in folk i "vi och dom". Det tror jag inte på.

Det finns något allmänmänskligt i att dela upp världen i vi och dom i olika sammanhang. Problemet kommer först när någon får för sig att man kan behandla "dom" hursomhelst.

Alla människor delar i någon mån upp i vi och dom. Även på de ledar- och kultursidor där kritiken mot detta är som hårdast.

Ungefär såhär: "Det finns dom som delar upp i 'vi och dom'. Men det gör inte vi."

Så har Thabo Mbeki tvingats avgå; maktkampen mellan honom och Jacob Zuma är slutligen avgjord. Mbekis ledarskap har under hela hans tid vid makten ifrågasatts, inte minst för hans hållning i hiv/aidsfrågan. Aids orsakas av fattigdom, hävdade han.
Det känns inte särskilt lugnande att landet nu, om inget sensationellt inträffar, får en president som 2006 friades från våldtäktsanklagelser efter att ha försvarat sig såhär: Den 31-åriga kvinna som anklagade honom hade ju inte haft benen i kors, trots att hennes kjol slutade vid knäna; hon hade också beklagat sig inför det faktum att hon inte hade nån pojkvän; inte heller tyckte han det var nåt märkvärdigt att ha oskyddat sex med den hiv-smittade kvinnan, för han hade ju duschat efteråt. "Bränn fnasket" (Burn the bitch) skrek anhängarna när kvinnan anlände till rättssalen. Jag tänker inte ens gå in på de korruptionsanklagelser mot Zuma som han senare friades från.
Efter nedmonterningen av apartheid och frigivandet av Nelson Mandela varnade en del bedömare att ANC skulle bli för starkt. Risken fanns att det skulle få tillräckligt stor majoritet för att ändra konstitutionen. Detta var ett realistiskt scenario, men på sikt tror jag att ANC kommer att gå åt andra hållet. Kanske klarar partiet inte att hålla samman, åtminstone kommer det knappast att vara lika dominerande som nu.
Vad händer när Nelson Mandela dör? Finns det då någon eller något som samlar ens ANC längre? Jag har hört analytiker som menar att Jacob Zuma kommer att visa sina verkliga ambitioner först efter att sista skoveln jord skyfflats över Mandels kista.

Ja, det var bra på Globen i går.

Inte illa när man har vänner som ringer och säger "Hej, jag har två biljetter."  Tack, Kalle. Hälsa Linn.

Aristoteles skrev att en tragedi måste ha en hjälte som vare sig är särskilt god eller särskilt ond. Nån med i huvudsak positiva karaktärsdrag, men också med några svagheter som högmod eller ilska. Nån man som åskådare på det etiska planet kan identifiera sig med.

Dessutom är det grekiska dramats hjältars öde alltid att deras situation förändras från välgång till katastrof.

Grekerna förväntades gå hem från teatern med en känsla av ödmjukhet inför hjältens tragiska öde, gå hem med en respekt inför tillvarons nyckfullhet, gå hem med en känsla av identifikation: "Det kunde ha hänt mig".

Jag läser om detta i Alain de Bottons bok "Status Anxiety", samtidigt som min kollega visar ett läsarbrev. Någon har reagerat på hennes artikel om en rapport från Globaliseringsrådet, om hur invandringen i framtiden kan bli räddningen för Sveriges välfärd.

Kopian på artikeln är nedkladdad med ord som "Djävulens redskap", "Vi har stor arbetslöshet i Sverige" och "Inte heller hon kan på domens dag skylla på att hon är korkad..."

Jag letar ord.

Jag är på ett plan stolt: Det är faktiskt statistiskt säkerställt att det var färre av de troende som röstade på sd än genomsnittet.

Ändå funderar jag ofta över de gånger, visserligen få, som jag hör kristna hävda att fattigdomsbekämpning inte tjänar nåt till. "Jesus sa ju att vi alltid har de fattiga ibland oss". (Att han säger det när han ligger till bords med Simon den spetälske verkar de inte ha reflekterat över).

Eller den som generellt säger nej till att ta emot flyktingar och invandrare. Bibelns berättelser är fulla med exempel på människor som tvingades fly och togs emot av andra folk. Tänk på Rut. Tänk på hur Josef och Maria flydde till Egypten. Eller orden i Matteus om att det ni har gjort mot en av dessa mina minsta.

Här kan man lära av såväl Bibelns berättelser som de grekiska tragedierna.

The Economist skriver om ett trendskifte i synen på hur man tacklar frågan om den globala uppvärmningen. Nu räknar allt fler med att det inte räcker med att försöka förebygga; en anpassning till de stigande temperaturerna krävs också. Även Al Gore delar den uppfattningen. Tidigare fruktade han att det skulle dra uppmärksamhet från det förebyggande arbetet.
Förändringen beror främst på två orsaker: 1. Uppvärmningen sker snabbare än man tidigare trott. 2. De som drabbast hårdast är de fattigaste och ö-staterna.
Titta för övrigt på kartan där länders storlek gjorts om så att den återspeglar storleken på deras koldioxidutsläpp. Talande.

Det et här ska vara en utrikesblogg, så förlåt om jag tar mig friheten att blanda högt och lågt om alla sorters händelser från utanför Sveriges gränser. Det är en förmån man har som utrikesansvarig. Det här är högt, för övrigt.

Efter lördagens seger - utan Gerrard och utan Torres i startelvan - mot det där överskattade gänget som jag redan glömt namnet på, så drömmer jag om en Premier Leagueseger den här säsongen. Några träningsmatcher i Europa också, så ska det gå vägen.

Det här är inte hybris; det är ordningen som återställs.

På måndag firas den första Internationella demokratidagen. Finns det nåt att fira? Världen känns på ett sätt mer osäker än på länge. Putins Ryssland visar allt mer av sina maktambitioner; människor fruktar den islamistiska terrorismen, Kina tolkas oftare som ett hot än en möjlighet, i Afrika visar exempelvis Kenya och Zimbabwe med all oönskvärd tydlighet att respekten för demokrati ofta stannar vid offentlig retorik.
Men ibland glömmer man perspektiven. Vänd blicken bakåt i tiden, nämare bestämt till 1974. Då var antalet demokratier i världen 39. I dag 2008 räknar Freedom House 121 länder som demokratier med återkommande val. Det man kallar den tredje demokratiseringsvågen, som inleddes just 1974 med störtandet av Portugals diktatur, innebar utan tvekan en stor förbättring.
Jag hör invändningen: Vilken sorts demokratier är det vi talar om? Människors frihet kan inte reduceras till att de får stoppa en pappersbit i en låda nån gång var fjärde-femte år.
Sant. Men jag tror ändå att man måste se det från den ljusa sidan. Ett land som påstår sig vara en demokrati kan också ställas till svars för att inte leva upp till grundläggande demokratiska principer.
Det kan trots allt finnas anledning att hålla det perspektivet i minnet när man tar sig an arbetet med den ofrihet och fattigdom som finns kvar.

Jahapp, så kommer den då som på beställning. Eller inte. Sarah Palin action figure. Jänkarna är stundtals otroliga på att slå mynt av politisk humor.

Jag har till exempel en ölflaska hemma efter ett besök i Kalifornien för några år sedan. På etiketten finns en illustration av en bodybuildare med mycket välutvecklade biceps. The Governator Ale, heter märket.

Sarah Palin frågade för övrigt vid sitt tal på republikanernas konvent vad som är skillnaden mellan en hockeymorsa och en pitbull?

Läppstift!

Kongo-Kinshasas armé och FN-trupper försöker hindra Joseph Kony och Herrens motståndsarmé från att fortsätta exportera sin förödelse från norra Uganda till Kongo, Sudan och Centralafrikanska republiken.

I april sänkte Kony en fredsuppgörelse när han vägrade skriva under de överenskommelser som hans förhandlare hade varit med och tagit fram under två års arbete. Stalltipset är att Joseph Kony har använt tiden för att omgruppera sina styrkor. Bara mellan januari och mars ska LRA ha rövat bort 300 människor i Kongo, Sudan och RCA.

LRA är ett bra exempel på problemet med gerillor som exporterar konflikter över gränserna. Vi har sett liknande tendenser i Sudan-Chad-RCA och i Västafrika. Ibland sponsrar en regim en gerilla som då kan sköta kriget mot det grannland vars styre man vill destabilisera.

Därför frågar jag mig alltid vem som tjänar på att en gerilla finns där? Inte minst i fallet LRA, som inte är fler än att man borde ha kunnat få bort dem om det hade stått överst på prioritetslistan.

Räcker det med 200 soldater nu, som ska följas av ytterligare 900 senare? Jag har svårt att tro det.

Docenten och socialpsykologen Bosse Angelöw ger ut boken Glädjerapporten på Natur & Kultur. Den handlar om att tillståndet i vår värld är bättre än någonsin.

Någon som känner igen sig? Svaret är nog "alltför få". Det tycker inte bara Angelöw.

Faktum är att det i dag är fler än någonsin som firar sin 60-årsdag, äter två mål mat om dagen och på morgonen sänder sina barn till skolan. Du kan kolla en del av statistiken här.

Jag funderar ibland över Första världskriget, det krig som på engelska fortfarande går under benämningen "The Great War". Snacka om domedagsstämning och apokalyps.

Jag blir tagen av bilder på soldater som kravlar sig upp ur skyttegravarnas dy, över kanten för att inta en värdelös kulle eller ruin på Västfronten. För att några dagar senare förlora de hundra vunna metrarna till priset av ytterligare tusentals människoliv.

Johnny Cash vet hur man frammanar den känslan.

Dagen skrev nyligen om att The Passion of the Christ hade utsetts till den mest kontroversiella filmen i historien.

Här kommer en (ännu) mindre seriös lista. De tio sämsta Jesusfilmerna. Har bara sett Pasolinis Matteusevangeliet, och jag är minst sagt undrande inför vad den gör på listan.

Däremot vågar jag mig på en del förutfattade meningar om filmer som Zombie-Jesus, Jesus-vampyrjägaren, eller varför inte Ultrachrist (Är det en fågel? Är det ett plan? Eller nåt sånt.)

Vilken väg går Ryssland? The Chronicle of Higher Education ställde frågan till sex experter och fick väldigt spännande svar. Konflikten med Georgien har hettat upp diskussionen om landets plats på den internationella arenan, även om det länge varit solklart att Putins ambitioner går längre än att trona på minnen från fornstora dar.
Stephen Kotkin ger en synpunkt som förtjänar att lyftas upp: Oljans förödande inverkan på en demokratisk utveckling. Oljan ger i dag Ryssland 60 procent av landets exportinkomster. Inget land i världshistorien som fått en tredjedel eller mer av sina exportinkomster från olja har tagit steget fullt ut och blivit en fungerande demokrati, skriver Kotkin.

Sitter och... ja, dagdrömmer är det enda ord jag kommer på. Har nämligen just läst att det är väldigt kreativt att dagdrömma.

Vet inte hur jag började tänka på Barbara. Tror det var nåt väldigt banalt om gränslandet mellan genialitet och galenskap, konst och sorg.

Kolla in henne i den här konserten. Det är närmast magiskt när hon spelar ut hela sitt register. Teatraliskt, ibland med falska toner - alltid med total hängivelse. Titta 4.15 in i videon, när hon går mot publiken, händerna darrar, skakar. Jag tycker att den på ett sätt nästan är läskig; hon går med ett kroppsspråk som en självutnämnd Messias.

Men framför allt är hon alldeles underbar.

Såhär långt verkar de flesta republikanska debattörer - och konservativa kristna - stödja Sarah Palin även efter att nyheten släpptes om att hennes 17-åriga dotter är gravid. Vårt Land skriver att det rentav kan öka Sarah Palins popularitet. Hon står verkligen för Ja-till-livet-värderingar, går resonemanget.
Diskussionen om det höga antalet tonårsgraviditeter i USA kommer i varje fall igång igen. Men jag har sett ett par debattörer (republikaner ska tilläggas) som på CNN säger ungefär att det här inte är så anmärkningsvärt. Livet kommer med utmaningar, som en tonårsgraviditet, och allt handlar om hur man hanterar dem.
New York Times skriver förresten att John McCain hade föredragit Joseph Lieberman eller Tom Ridge som sin framtida vicepresident, inte Sarah Palin. En källa hävdar till och med att Palin inte kom upp som ett seriöst alternativ förrän bara två, tre dygn innan hennes namn offentliggjordes. Kanske var det därför nyheten inte hade läckt ut? Valet av henne fortsätter i varje fall att vara en enorm snackis.

John McCains val av Sarah Palin - Alaskaguvernören med det Monty Python-klingande efternamnet - till sin kandidat för posten som vicepresident diskuteras just nu mer intensivt än Barack Obamas val av Joe Biden som sin.
Det hävdas att det faktum att Palin är kvinna kommer att attrahera besvikna Hillary Clinton-supporters. Det tror jag är en felbedömning. Palin är abortmotståndare, medlem i vapenlobbyns NRA, och det diskuteras huruvida hon är kreationist eller inte. Jag har mycket svårt att se hur Clintonsupportrar ska kunna kan försonas med det.
Däremot kommer hon att attrahera en del mer konservativa evangelikalerna som hittills har haft svårt att se John McCain som sin kandidat. Notera att sydstatsbaptisternas ledare Richard Land för ett par veckor sedan gick ut och förordade Sarah Palin. Han berömde också hennes beslut att inte göra abort när det visade sig att hennes barn hade Downs syndrom.
Intressant blir också hur USA:s judar kommer att reagera på valet av Palin. Hon har tidigare stöttat Pat Buchanan, ett spöke för de flesta judiska väljarna i landet.
Vem är hon då, den 44-åriga Sarah Palin? Läs Anchorage Daily News kartläggning av henne i två delar här och här.
Jag konstaterar följande: Både Obama och McCain har valt sin Sancho Panza med ambitionen att de ska tillföra det som kritikerna lyfter fram som de respektive kandidaternas största svagheter.

I Obamas fall är det bristande rutin och avsaknad av utrikespolitisk erfarenhet; i McCains fall främst åldern och svårigheten att nå partiets kärntrupper. Därmed har man också erkänt att kritikerna i någon mån har rätt, som Roland Poirier Martinsson påpekade i SvD häromdagen när Bidens namn offentliggjordes.

Svensk lagstiftning gör sitt för att folkhumorn ska behålla spänsten. Min kollega Urban berättar hur en vän skickat mejl, där det längst ned i liten text står följande:

Hej FRA!
Det finns ingen anledning att läsa mitt mail. Jag har ingenting att göra med PKK, Federazione Anarchica Informale eller al-Jihad. Jag har aldrig gjort Shahada eller tillverkat en sprängladdning, jag vet knappt ens vad Faqih betyder. Men tack för visat intresse!

Barack Obamas val av Joe Biden som kandidat