Jag har norsk TV, NRK1, och ibland undrar jag varför. Men häromdagen sände de en dokumentär om när Odd Børretzen spelade in sin senaste skiva. Då är allt förlåtet.

Kanske är han Norges bäst bevarade hemlighet för omvärlden. Han ömsom läser, ömsom sjunger sina underfundiga texter till Lars Martin Myhres finstämda gitarrspel. Det är visa, det är jazz, det är alldeles alldeles underbart.

Vintersang är något av det vackraste som skrivits om kärlek, tyvärr hittar jag inget lyssnarexempel. Måsarna, "Måkerne" handlar om en särskild sorts människotyper som du nog känner igen. Ibland uppför de sig som djur. "Måsar äger ingen samhällsanda. Jag vågar inte tänka mig vilket parti de hade röstat på om de hade haft rösträtt".

Här är den:

Odd Børretzen gjorde filmen Allt för Norge. Jag har dvd-n (ja, helt laglig köp-dvd) hemma och lottar ut den. Den är en kärleksförklaring till hemlandet. Jan Boklöv är med...

Reglerna: Lägg en kommentar om varför Norge är så bra. Max 1 000 tecken med mellanslag. Jag är enmanna-jury, mitt beslut kan inte överklagas.

Jag meddelar vinnare här på bloggen om några dagar.

En av de artiklar jag fick flest reaktioner på förra året, var intervjun med Frederik Stjernfelt om hur yttrandefriheten hotas.

Råkade just hamna på Kenan Maliks välformulerade försvar för yttrandefriheten. Kenan Malik är pessimistisk. Rushdies kritiker förlorade slaget men vann kriget mot yttrandefriheten skriver han.

Ofta hör vi att "religionen blandar sig i politiken". Men jag har en hönan-och-ägget-fråga när det gäller förhållandet religion-politik. Jag har intrycket av att inflytandet lika ofta går i motsatt riktning: Vår politiska hemvist påverkar vår tro - en diskussion som inte hörs lika ofta.

Varför?

Jag kan ana delar av det i den här diskussionen på Carl-Henrik Jaktlunds blogg. (Läs kommentarerna)

Tillägg: Med detta menar jag alltså inte bara Carl-Henriks tankar; jag menar hela diskussionen. Men det där gäller mig själv i allra högsta grad. Det svåra för egen del är att klura ut hur ens egen bakgrund (socialgrupp, klasstillhörighet, föräldrars politiska åsikter osv) påverkar ens tro.

Pekka Mellergård drar i senaste NOD paralleller mellan frikyrkan och den samtida konsten. Spänningsfältet mellan ideal och verklighet, exempelvis. Han skriver också "Tron på konsten och konstens möjligheter skiljer sig i sina uttryck inte så radikalt från tron på evangeliets förvandlande kraft som man ofta föreställer sig". Känslan av utvaldhet är en annan pendang.

Och ändå ses dessa ofta som de mest skilda av världar. Jag kan inte komma på en evangelikal/pentekostal kristen som gjort avtryck i den samtida konsten.

Jag tror mig veta huvudförklaringen. Förenklat kan man säga att den samtida konstens livsluft har varit provokationen, överskridandet av gränser, utforskandet av den mänskliga existensens utmarker. Ifrågasätta tabun har däremot aldrig stått högt i kurs i frikyrkan. Därför har det varit svårt att verka på den samtida konstens villkor och stanna kvar i frikyrkomiljön. De båda begreppsvärldarna har helt enkelt legat för långt ifrån varandra.

Jämför med musiken. Frikyrkokulturens musikliv ansågs länge upptaget med teknisk perfektion snarare än konstnärligt intressanta utrryck. Tomas Andersson Wij skrev en gång om albumet "Toto IV" och dess plats i frikyrkoungdomens själ, vilket kanske kan fungera som en illustration av vad jag menar.

Pekka Mellergård skriver om hur detta är på väg att ändras; (jag tror att det gäller konstnärliga uttryck generellt). Det beror förmodligen på att frikyrkan trots allt är mindre av en subkultur i dag än exempelvis på 1970- och 80-talen. Allt fler unga med frikyrklig bakgrund finns i dag i konstvärlden, en förändring som skett med eftertryck de senaste åren.

Intressant nog vågar flera av dem inte ställa upp på intervju, för att det kan hämma deras fortsatta karriär. Jag förstår den rädslan; den är intimt sammankopplad med tankefiguren ovan. Länge fanns ett mer eller mindre uttalat krav från församlingen att konst var okej, så länge den var proklamerande. Få saker skulle vara mer hämmande för en konstnärs karriär än kollegernas misstanke om att deras verk är smygevangelisation.

Carl Johan Erikson, lärare på KKH (frikyrklig bakgrund, har fotograferat en del för Dagen), säger i artikeln något jag aldrig funderat på: Väckelserörelsen drog i sin barndom till sig människor som var annorlunda, som sökte något mer än det konventionella. Människor som vågade tänka utanför etablerade mönster. Det kommer nu fram i senare generationer.

Den måste jag få fundera på ett tag.

Jag är inte rädd för att pröva nya smaker. Det är de inte på Taiwan heller. Salt-kaffe är den nya grejen.

Min lillebror hade en kort period när han ville ha salt på sin vaniljglass. Till hans försvar ska man säga att han gick i lågstadiet.

Jag hade nog mer trott på chilli-kaffe. Nån som testat det?

Men jag och Silvia - Rancilio alltså - håller oss till vanlig espresso. Hon gör mig aldrig besviken.

Vill bara önska alla läsare ett Gott Nytt! Läs här om varför nyårslöften kan vara destruktiva.

Jag tror förstås att det är ett marginellt problem. Nyår får i stället vara en stund att fundera igenom allt man har att vara tacksam för, kanske ägna en tanke åt dem som lever ett så oändligt mycket hårdare liv.

Det här videoklippet är vädligt USA och väldigt frikyrka. Och jag ryser lite av obehag, eftersom jag kan känna igen en eller annan församling jag har besökt.

Jag tycker att frågor om marknadsföring är spännande. Hur hittar man sin nisch? Och lika ospännande och fel brukar jag tycka att det blir när man talar om kyrkan som ett företag. Men kortfilmen nedan har en poäng: Ibland har vi inte funderat igenom hur en besökare kommer att uppfatta vår församling.

Och den här bloggen, där jag hittade klippet, har också en viktig poäng: Lokala kyrkor är väldigt beroende av mun-till-mun-metoden. En nöjd eller missnöjd besökare kommer att berätta för vänner om hur hon upplevde sitt besök i din församling.

Det var för övrigt en behållning av ett av Guds hus-avsnitten som jag såg i helgen. Att lyssna till reaktionerna när några av alphagruppens deltagare gick på gudstjänst.

En kul detalj. Kolla i fönstret i inledningen. "International anointed first Starbucks of the northern valley".

Ja, alltså... Det var ju Nobelpristagaren Harold Pinter som dog under julhelgen. Midnatt rådde när ekots nyhetsuppläsare skulle förmedla Pinters frånfälle, och kanske var det trötthet som fick honom att säga att det var Harry Potter som avlidit.

Scrolla allra längst ned på sidan till sändningen 00.00. Cirka 1.25 in i inslaget kommer det.

När United Minds presenterade resultatet av sin undersökning Statusnavigator 2008, så fick jag tänka till. "Gå i kyrkan varje söndag" kom på 96e plats av de 100 listade svarsalternativen. Vad drar man för slutsatser av det? En kyrka med imagekris eller en kristenhet som totalt misslyckats med att gestalta budskapet?

Kanske båda, tänker jag när jag läser en passus i Alain de Bottons Status Anxiety. Författaren gör en vacker beskrivning av Jesu lära som en av motkrafterna till statushysterin. Samtiden lär oss att det är fruktansvärt att vara som "alla andra". För det är en kategori som innefattar det mindre smarta, det konforma, det mediokra.

Men, skriver de Botton, det är ingen katastrof att vara som alla andra, om man ska lyssna till Jesus. Ett av Bibelns centrala budskap är att även de mindre talangfulla eller obskyra är varelser som är älskade av Gud.

Kanske är det ett bra nyårslöfte: Inse att man är som alla andra och försöka vara stolt över det i stället för  att få ågren?

Läser den självbekännande ateisten Matthew Parris kolumn i The Times. Och blir glad. Han skriver om varför Afrika behöver kristendomen. Parris tänker inte längre att det är ok med missionärernas sociala arbete, men måste de evangelisera också?

Precis som ateisten kan se positiva konsekvenser av en livsåskådning han inte skriver under på, kan jag självklart se att inte all mission är bra mission. Jag har själv sett en del verksamhet som utförts med en överlägsen klapp på de lokala medarbetarnas huvuden. Men jag är glad att jag kan säga att de tillfällena har varit färre än jag hade förväntat mig.

Tror att det var förläggaren Svante Weyler som skrev, efter ett besök i Kongo-Brazzaville tillsammans med vännen Lennart Hagerfors, att han aldrig hade stött på någon kongoles som inte kunde se skillnad mellan svensk mission och fransk kolonialism.

Den diskussionen är jag nämligen trött på. Den som säger att missionen är kolonialistisk måste först precisera: Menar du spansk mission i Latinamerika under 1600-talet? Eller brittiska missionssällskap i Afrika under sent 1800-tal?

Har ni förresten hört att rösten till tv-reklamen för onoffs rea låter som Lars Ohly? Ohly har en bra reklamröst, tycker jag. Fast jag vet inte om han skulle gilla det.

Det hävdades först att påven Benedikt XVI i sitt jultal sagt att det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet som att rädda våra regnskogar från utplåning. I själva verket hade han försvarat kategorierna manligt och kvinnligt och menat att det behövs en grundläggande respekt för skapelseordningen om mänskligheten ska överleva - inte bara skydd för regnskogarna.

Jag tror att det var Johan Hakelius som i tv4s morgonsoffa kommenterade medierapporteringen ungefär såhär:

- Nyheten är att påven är katolik. Han tycker att sex hör hemma inom äktenskapet.

Även Dagen publicerade det telegram som innehöll den så hårt skruvade tolkningen av påvens tal, vilket är beklagligt.

Det finns en intressant aspekt att ta upp. I Foreign Policys senaste nummer svarar en av de främsta journalisterna som bevakar Katolska kyrkan, John Allen, på tio påståenden om den. Ett av dem är "Katolska kyrkan är besatt av sex".

Allens lakoniska svar är: "Nej, men du är det".

Han skriver att före 1960-talets sexuella revolution hade många tyckt det väldigt konstigt om någon hade anklagat Katolska kyrkan för att vara pryd. Snarare brukade folk attackera den för motsatsen, i synnerhet i jämförelse med puritanska protestanter.

Det är den samtida populärkulturen som är besatt av sex, menar Allen. Under sitt första år som påve, talade Benedikt XVI om "Afrika" fyra gånger oftare än "sex". När det ändå nästan uteslutande blir frågor om sexualiteten som hamnar i rubrikerna, så kanske man inte bara ska anklaga kyrkan för det.

Hbt-rörelsen var rejält kritisk till Barack Obamas val av Rick Warren som förebedjare vid sin kommande installation som president. Tonläget var kanske något hårdare än jag hade förväntat mig.

Det är egentligen inte provokation jag har förknippat pastor Rick Warren med. Har uppfattat det som att han medvetet jobbar för att kristendomen måste handla om så oändligt mycket mer än sexualmoral och abort.

När Warren intervjuades av Wall Street Journal och Beliefnet.com nyligen, var han frispråkig. Han verkade helt orädd för att sätta armbågarna i sidan på både högern och vänstern.

Efteråt listade beliefnet Warrencitat som kan tänkas provocera såväl liberaler som konservativa.

Till exempel sa han att skilsmässor är ett större hot mot familjen än samkönade äktenskap. När Beliefnets chefredaktör Steven Waldman då frågar om varför vi hör så mycket mer om de senare, så svarar Warren:

- Åh, vi älskar att prata mer om andras synder än om våra egna. Varför hör vi mer om drogmissbruk än om övervikt? Vi pekar finger: "Mina synder är acceptabla, men dina synder är avskyvärda och ondskefulla".

Här försvarar beliefnets grundare Steven Waldman Obamas val av Warren. Bland annat imponeras han av att Warren har vänt på begreppet tionde. Han behåller 10 procent och ger 90 procent.

Jo, just det: Jag tar julledigt nu. Vi hörs. Tack till alla er som hör av sig med kommentarer och reflektioner. Uppskattar det samtalet mer än vad ni kanske tror.

I dag har tidningen Dagen utsett två personer till årets medarbetare. Daniel Zackrisson på vår annonsavdelning, och Emanuel Karlsten på vår redaktion.

Jag vill passa på att gratulera båda.  

Daniel Zackrisson fick priset för:

- en enastående förmåga att hjälpa både gamla och nya kunder att hitta nya medarbetare.

- kraftigt ökade intäkter inom detta affärsområde på Dagen samtidigt som våra tidningskollegors har minskat.

- utvecklad säljteknik innebärande fräscha sätt att hitta nya kunder, egendesignade annonsförslag samt

- sist men inte minst - den på äkta småländska framförda - säljkonversationen som ökat intäkterna till skyarna.

- sammanfattningsvis: för ett superbt 2008 på Platsjournalen!

Emanuel Karlsten är en välförtjänt vinnare på den redaktionella sidan.

Motiveringen:

- För att ha berikat redaktionen med en unik kompetens och en imponerande ambitionsnivå.

- För att ha tagit klivet från oprövat kort till att bli en opinionsbildare att räkna med
- För att ha lyft fram och profilerat flera andra av tidningens medarbetare

- För att framgångsrikt ha byggt relationer med läsarna och samtidigt utmanat dem så det räcker och blir över

- Till en av Sveriges kaxigaste redaktörer, med en framåtanda utöver det vanliga.

Tidskriften NOD:s senaste nummer behandlar vantrivseln i det sekulära. Jag tillhör dem som har svårt att se om det verkligen pågår en påkristning i Sverige eller inte. Min egen chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar det. I numrets första essä gör hon det i mitt tycke bästa försöket jag hittills sett att driva den tesen.

Men sin vana trogen problematiserar NOD:s redaktion fenomenet påkristning, både att den sker och vad den i så fall innebär. Redaktionen har skickat frågan vidare till en rad kulturskribenter och debattörer, allt mellan Magnus Linton och Siewert Öholm, mellan Marcus Birro och Ulrika Knutson. Svaren blir därefter. Här finns en spännvidd som känns belysande, aldrig konstlad. Det är en av många anledningar till att jag kommer att fortsätta prenumerera. 

Ge bort den som julklapp, låna den, stjäl den (jaja, jag vet). Men läs den - för Guds skull.

Kristeligt Dagblad skriver om en ny opinionsundersökning, som WorldPublicOpinion.org gjort med 47 000 människor i 25 länder. Över hälften av dem tycker inte att det är okej att man försöker övertyga någon att byta tro.

Visserligen håller 41 procent av de tillfrågade med om påståendet: "I mitt land ska anhängare av alla religioner ha rätt att försöka omvända anhängare från en annan religion."

Men 51 procent håller inte med. Motståndet är störst i de palestinska områdena, i Indonesien, Egypten och Jordanien. Mer överraskande kanske är att motståndet mot rätten att missionera är större i Frankrike, Ryssland och Polen, än i Turkiet.

"Det är särskilt oroväckande att så många i vår egen del av världen inte tycker att man kan förena religionsfrihet med mission. Här berömmer vi oss annars av att vara toleranta och upptagna av mänskliga rättigheter", säger Dansk Europamissions generalsekreterare Henrik Ertner Rasmussen till samma tidning.

Rasmussen konstaterar att man har ett enormt pedagogiskt problem i att få folk att förstå att mission inte handlar om att tvinga någon till något. Det handlar om vuxna människor som gör frivilliga val.

För dem som jobbar med mission är detta att slå  in öppna dörrar. Men jag tror ändå att Rasmussen har rätt i att man behöver förklara. Och förklara igen.

Om ateisterna vill få fler anhängare borde de skaffa fler barn, föreslår Anthony Gottlieb i The Economist-publikationen Intelligent Life. Är du religiös, så är oddsen låga för att du tillber samma gud som dina föräldrar. Och religiösa skaffar fler barn än icke-religiösa.

Sanning med modifikation, är min invänding. Har just läst John Allens artikel i Foreign Policy om Katolska kyrkan. Han konstaterar att dess medlemsantal under 1900-talet ökade med 314 procent (betalartikel, men just den passusen är gratis), att jämföra med de 263 procent som världens befolkning som helhet ökade med. Skillnaden beror inte på att katolikerna skaffar så sanlöst många barn. 

Ännu mindre gäller det de pingstvänner/evangelikaler/karismatiker som ökar snabbast i antal inom kristenheten. Gottlieb tycks mena att Pew Forums analytiker och medierna fokuserade på fel sak, när Pew tidigare i år i en undersökning konstaterade att en fjärdedel av USA:s befolkning hade bytt religion eller trosinriktning någon gång. Eller lämnade allt som har med religion att göra.

Gottlieb vänder på perspektivet och menar att det borde räknas som en nyhet att religion i så stor utsträckning är en familjeaffär.

Kanske, kanske inte. I ett historiskt perspektiv är det ändå mest intresseväckande, om än inte förvånande, att så många ändrar livsåskådning. I västs individualiserade klimat är det upp till var och en att bygga sin egen identitet. Där ingår religionen. Jag tror det är så man ska tolka förändringen.

Den här utvecklingen har ökat individens frihet - och hennes otrygghet.

Ibland är en sång så sönderspelad att den känns omöjlig. Och så hör man en version som får en att upptäcka den igen.

Här är två exempel på det. Playing for change åker runt i världen, spelar in olika versioner av en låt och klipper sedan ihop dem till en. Brukar inte vara svag för globalkitsch, för vi kommer aldrig att få fred i världen på grund av att folk sätter sig ned och sjunger. Men i dag är jag beredd att göra ett undantag och drömma om det en stund.

(Tipstack till Jacob B Smørdahl i Oslo)

Stand by me:

One love:

Oroande siffror för den kinesiska ekonomin: Exporten föll förra månaden mer än vad den gjort på ett årtionde. Dessutom minskar de utländska investeringarna kraftigt.

Richard N Haass vid Council on Foreign Relations skrev nyligen i Newsweek att det är Kina som blir Barack Obamas viktigaste utrikespolitiska utmaning under kommande mandatperiod.

Det jag funderar över är hur den den politiska situationen i Kina förändras, om finanskrisen fortsätter att slå mot landets ekonomi. Regimen behöver de enorma tillväxtsiffrorna för att hålla befolkningen nöjd. Vad händer om arbetslösheten fortsätter att öka?

Landets demokratirörelse fick ryggraden knäckt vid massakrerna på Himmelska fridens torg 1989. Men det folkliga missnöjet kan öka markant om inte kineserna fortsätter att se förbättringar i form av mer pengar i plånboken.

Vilka uttryck det missnöjet tar sig är mer oklart. De offentliga protesterna kommer att fortsätta öka. Men det leder inte automatiskt till ökade krav på folkligt deltagande i beslutsfattandet. I dag är de rösterna få, ska man komma ihåg.

Men de kan bli fler om debatten hettar till i samband med tydligt försämrade levnadsvillkor för miljontals kineser.

Har följt nyheten om Johannes Amritzers flytt från Märsta in till centrala Stockholm med visst intresse. Jag tror att händelsen illustrerar ett drag inom protestantismen i allmänhet.

Många strävar i dag efter mer ekumeniskt samarbete. Samtidigt ser vi hur starka viljor ofta krockar och leder till splittring. För även om Amritzer säger att det är Gud som kallat dem och att de måste lyda, så verkar det helt klart som att det är oenighet kring församlingen och hur den ska styras som blivit den springande punkten.

I samband med anglikanernas Lambethkonferens tidigare i år intervjuade jag professor David Martin om splittringstendenserna som den världsvida kyrkan brottas med. Han pekade på att Luthers syn på det allmänna prästadömet och tanken om att alla kan tolka Bibeln, öppnar för varje individ att söka sin egen tolkning. Där ligger kanske protestantismens styrka.

Men som bekant kan ens styrka lätt bli ens svaghet.

Jag citerar David Martin från artikeln:

- Då skapas där också ett stort utrymme för oenighet kring den tolkningen. Protestantismen har därför ett separatistiskt drag inom sig, den har en tendens att brytas upp i många fragment.

Pingströrelsen sprids snabbt över det globala Syd. Den har en gemensam anda som gör att du kan identifiera den, och de kan känna igen varandra.

- Men deras kapacitet att bli oeniga och brytas upp i 101 olika grupper, alla ledda av en karismatisk ledare med en marginellt annorlunda tolkning av skriften än de andra, är förbluffande, sa Martin.

Man kan tycka vad man vill om detta, men den insikten är nog bra att bära med sig.

Committee to Protect Journalists, CPJ, har här en bild på redaktionen för den eritreanska tidningen Setit. Fotot är taget 2000. Svensk-eritreanske Dawit Isaak var en av delägarna, men han är inte med på bilden. Som ni kanske känner till greps han av eritreanska myndigheter den 23 september 2001. Han fick aldrig någon rättegång; han är ännu inte fri.

Det finns en svensk organisation som kämpar för hans frigivande: Free Dawit. När Dawit Isaak fyllde 44 år i någon eritreansk fängelsehåla den 27 oktober, så gav de ett pris till Democratic Voice of Burma.

CPJ skriver att Eritrea ligger fyra i den skammens liga som gäller antalet fängslade journalister. Kina, Kuba och just Burma har pallplatserna.

Be för Dawit, be för Eritrea. Och be för dem som är förföljda för sina åsikters skull.

Förresten, ta en titt på den tidslinje över Eritreas och Dawit Isaaks historia som Free Dawit har lagt upp.

Min kollega Anna B Sandberg berättade just att Teknikmagasinets skrikande kyckling Pud Bully III (länken där är ett lyssnarexempel, se honom här) är årets dummaste present. Utsedd av sajten stupid.com

Och hur reagerar Teknikmagasinet? På bästa sätt. Med självdistans och ironi.

"Det känns härligt att Pud Bully äntligen får ett erkännande för sin meningslöshet. Att vara störande och kontraproduktiv på Puds nivå kräver både engagemang och benhård vilja", uttalar sig företagets vd i ett pressmeddelande.

Varför kunde inte Kazakhstans turistbyrå ha reagerat likadant när Boratfilmen kom? I stället skämde regeringen ut sig genom att visa sig förolämpad.

Jag ser framför mig hur det kunde ha varit. En poster med en Boratkopia som säger: "Come and take benefit of glorious nation Kazakhstan. You can meet my sister! And my stupid brother. They are married."

I dag är den mesta turistreklamen klonad. Jag brukar roa mig med tävlingen "Gissa landet" när jag ser ett reklaminslag på någon internationell kanal. Först i slutet vet man om det handlar om Dubai, Armenien, Malaysia eller Kina.

Kazakhstan hade chansen att sticka ut. De tog den inte. Nu har nog de flesta förlorat intresset för Borats antagligen både vackra och spännande hemland. Kanske skulle man resa dit?

Blev lite nyfiken i går när jag läste den här brutala sågningen av Malcolm Gladwell. Med Tipping Point och Blink har The New Yorker-skribenten Gladwell gjort sig ett namn som skarp iakttagare av samtiden.

Men Andrew Orlowski menar alltså att Gladwell mest spyr ur sig pop-vetenskapliga anekdoter, men att han inte är särskilt originell.

Jag läste Blink med viss behållning måste jag säga. Jag fick aldrig uppfattningen att Gladwell försöker tona ner reflekterandet till förmån för instinktiva beslut. Däremot att lära oss se skillnaderna mellan dem, och göra oss medvetna om när och hur vi använder oss av de två varianterna av beslutsfattande. (Sedan tror jag att de kunskaper du tillgodogör dig också påverkar dina undermedvetna "snap-judgements".)

Michael R. LeGault skrev Think! som en motbok. Dessvärre tyckte jag att den var närmast olidlig, kanske mest på grund av sin air av elitism. Föredrog definitivt Gladwell, både vid en snabb anblick och efter moget reflekterande.

Amadou och Mariam har släppt ett nytt album. Welcome to Mali. Bra som tillfälligt motmedel mot alla nedslående rapporter från Bombay, Bangkok och östra Kongo-Kinshasa.

Första singeln heter Sabali:

Och C'est ne pas bon kanske låter mer som de brukar. Svänger gör det i varje fall:

Terrordramat i Indien verkar vara avslutat, med förödande resultat. Man tänker på alla döda, 195 säger de just nu på Rapport. Jag tänker på alla som nu ska sörja, en sorg som måste vara outhärdlig när deras kära fallit offer för ett totalt meningslöst dåd.
För den frågan kvarstår, om meningen. Vem låg egentligen bakom och med vilka syften?
Flera bedömare talar om eventuell pakistansk inblandning. Samtidigt finns det farhågor att det är interna indiska konflikter som fått de här konsekvenserna. Man tänker sällan på att Indien är ett av världens största muslimska länder; de uppskattningsvis 150 miljonerna försvinner lätt ur vårt medvetande, eftersom den hinduiska majoriteten är så dominerande numerärt. Men faktum är att medan vi diskuterar islamofobi i väst, så har en bedömare som professor Fred Halliday vid London School of Economics sagt att den värsta islamofobin återfinns bland hindunationalisterna i Indien. Jag skrev om denna inflytelserika rörelses framväxt för några år sedan. Händelserna i Ayodhya och Gujarat, svåra övergrepp mot den muslimska minoriteten, är en skamfläck på den indiska demokratin.
Vi kanske får vänta ett tag innan vi vet vem som är ansvarig, om vi alls med säkerhet får veta. Just nu kan man bara konstatera att det här är ett svårt slag mot säkerheten och kampen mot terrorismen. Ökad spänning mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan är väldigt oroande. Och ökad spänning mellan indiska folkgrupper är nästan lika olycksbådande, om än inte nödvändigtvis för den globala säkerheten. Indien är trots alla sina brister världens största demokrati. Indiens historia är dessutom exemplet på att mångfald och storlek inte gör demokratin omöjlig. En dag kanske kineserna hör det budskapet.

Frågan är om inte osäkerheten och svajjigheten är de enskilt största problemen med världsekonomin just nu. Den tär på de ekonomiska marginalerna hos fattiga som just inte har några. Jag är inte säker på att det är chefers höga löner som stör folk mest. 

Under de senaste veckorna har vi sett oljepriset sjunka till under 50 dollar per fat, och världsmarknadspriserna på livsmedel gå ned betydligt. Minskad efterfrågan i krisens spår, säger analytikerna. Säkert sant. Men motsvarar de stora fluktuationerna en ekonomisk verklighet eller är de ett uttryck för casinokapitalism?

Jag tänker på det omfattande spekulationsmomentet på kapitalmarknaden. Den absoluta majoriteten av alla valutaöverföringar har ingen koppling till affärsverksamhet utan handlar om spekulation. Är något förvånad över att inte frågan om Tobinskatt har dykt upp.

Marknaden behöver balans; självfallet ska det finnas debatt om vilken sort och hur mycket. Men minns att det var järnkansler Bismarck som införde socialförsäkringar för att avvika en kommunistrevolution. Även marknadsförespråkare borde förstå att de har allt att förlora på att nyfattiga går runt och nynnar med Leonard Cohen: "Everybody knows the fight was fixed/The poor stay poor and the rich get rich".

Alla måste ta ansvar i tider av ekonomisk recession, även de allra rikaste. Eller har vi bara gått från bördsadel till börsadel?

(Och om du undrar: Nej, jag inte är kommunist.)

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte alla organisationer/kyrkor/samfund/företag som skickar ut föräldrar på utlandsuppdrag, har en TCK-kurs som obligatoriskt inslag.

Jag har sällan fått så många reaktioner som efter ett uppslag i somras om detta med att vara TCK - tredjekultursbarn. Läs här och här. Kommentarerna droppar fortfarande in med ojämna mellanrum. Senast i går kom ett mejl, och i dag hade jag ett spännande samtal med Linus här på jobbet under lunchen. Tänkte därför också tipsa om en rapport som ligger gratis på nätet. Med den fyndiga titeln: According to my passport, I'm coming home.

Fortfarande räknas nog den här boken som standardverket i ämnet.  Här är en kort sammanfattning av TCK-erfarenheten (på engelska).

Och ännu en gång: Om ni har barn och tänker jobba utomlands, åk inte utan att informera er om hur det påverkar dem. Jag skriver inte för att avskräcka någon, utan för att ni ska veta vilka val det är ni ställs inför. Och för att ni ska känna till de åtgärder som kan minimera riskerna, eller åtminstone underlätta övergångs- och anpassningsfaserna.

Jag tror inte den förälder finns som skulle strunta i att informera sig om TCK-erfarenheten, om man visste vad den handlar om.

Och till er i samfund/kyrkor/missionsorganisationer: Hör av er när ni inför obligatorisk TCK-förberedelse för alla föräldrar ni skickar ut, så lovar jag att skriva om det på något sätt.

Fram till Three days of the Condor (1975) var det omöjligt att CIA skulle porträtteras som nåt annat än hjältar i Hollywoodproduktioner. Förändringen berodde förstås på Vietnamkriget.

Och i Bondfilmen The Living Daylights är Usama bin Ladins män hjältarna, otänkbart i dag förstås.

Läs mer om hur Hollywoodfilmernas hjälte och fiendebilder har förändrats.

The Onion rapporterar om hur Obama-supportrar förlorat mål och mening efter valet. De drabbas av apati, de ser ut som zoombies eller en och annan stockholmare på Götgatan en sen lördag natt. (Jo, det är satir...) Leva med mål och mening, nån?

I dagens tidning skriver jag om kristendomens idehistoriska skuld till miljökrisen. Läs här också. Åter slås jag av hur ofta man kommer tillbaka till ett fenomen inom olika religioner och ideologier: De kan både brukas och missbrukas. Vi är inte vaccinerade från att göra fel bara för att våra läppar gör rätt bekännelser.

Vad säger de andra världsreligionerna om miljön? Och vilka förhållningssätt har det gett? Tidskriften Daedalus hade ett temanummer om det här 2001. Det ligger gratis här. En hel bok blir det, mycket intressant läsning. Rent miljögodis.

Återkom gärna med reaktioner och reflektioner.

Det är inte bara Niklas Rådström som går i spinn över diskussionen om att kulturen borde anpassa sig till marknadens spelregler. Men humor är bästa försvar! Kulturtidskriften Glänta påpekar att även marknaden har svårt att klara av marknadens spelregler. De visar sin solidaritet genom att erbjuda av sitt kulturella kapital.

Hinner bara med ett kort inlägg just nu. Ser detta utspel, och hoppas att Gudrun Schyman läser det här inlägget i The Guardian. "God is an easy target".

Undrar lite över hur hon definierar fundamentalism. Kanske: "Den som är religiös och inte drar samma politiska slutsatser som jag"?

Om en forskare hävdar att Katolska kyrkan är fundamentalistisk får hon eller han svårt att bli tagen på allvar, åtminstone i seriösa kretsar.

Ser i tablån att "Annas eviga" går i repris i kväll. En detalj: Är det bara jag som reagerar över presentationen av utgångspunkten för programmet?

"Anna Lindman Barsk bjuder in gäster som aldrig annars skulle dela middagsbord, människor som har diametralt skilda åsikter i livsavgörande frågor."

I så fall skulle jag få sitta ensam vid middagsbordet betydlgit oftare än jag gör. Så svårt är det inte att äta tillsammans bara för att man har olika livsfilosofi eller religion.

Ledsen om ni tycker att jag tjatar om USA-valet, men det finns en del kvar att summera. Att Sarah Palin ansågs kontroversiell har väl ingen missat. Efter valet uppgav en del medier att illasinnade källor inom McCains stab nu gick ut med att Palin hade trott att Afrika är ett land.

Den historien är en lögn.

Jag minns hur en del bedömare hävdade att Palins kandidatur var tänkt att locka besvikna anhängare till Hillary Clinton. Snart förstod allt fler att det snarare var evangelikala republikaner, de kärntrupper som McCain hade svårt att attrahera, som var målgruppen. Entusiasmen inför en kvinnlig kandidat till posten som vicepresident dämpades något, om jag uttrycker mig försiktigt. Hon blev en av de där märkliga man synar med förstoringsglas som jag bloggat om tidigare, apropå mediers valhänta religionshantering.

Det här är en kultur som svensken i allmänhet är väldigt främmande för. Detta gäller väl säkert en hel del kyrkligt aktiva, mer värdekonservativa svenskar också. Men vi har nog en större chans att förstå hur även de konservativa republikanerna resonerar, även om man inte håller med dem.

Skriver inte detta för att slå mig för bröstet. Jag hade också kunnat gå på Afrika-bluffen om Palin. Min poäng är att när historien gäller en person som henne, eller en Ted Haggard för den delen, så är nog risken större att storyn inte kollas lika noggrannt som i andra fall.

Och inser att trots min skeptiska läggning hade jag också kunnat tro detta om Palin. Vilket trots allt kanske säger lika mycket om henne som om mig.

Just hemkommen från London. Det skrivs och snackas om, janivetvem. Obamamania!

Det görs musik om presidenten världen över, en del riktigt bra. Caetano Veloso finns med en bit ned. (Tipstack till Johannes Brusila.)

Kolla den sista, om hur irländsk Obama är.

He's in the White House/He took his chance/Now let's se Barack/Do riverdance

Finns inte mycket mer att tillägga, liksom.

Cajun/Creol-tappning:

Lite Bollywoodtappning:

Hockey mama for Obama:

My president is black:

Japanskt bidrag:

There's no one as Irish as Barack Obama!