Sillen är uppäten. Jordgubbarna likaså. Midsommardansen avklarad och i stora tältet pågår familjefesten för fullt. Musikalen Psaltis är tillbaka. Ännu återstår några sköna fikastunder med vänner som vi vanligtvis bara har på telefonlängds avstånd. Det gäller att passa på.

Fast tankarna på tillbakaresan och allt som behöver göras där hemma börjar göra sin påminda.

Vad tar man med sig hem från en vecka som denna? Blir det nåt mera än en bunt böcker, en packe skivor och ett antal sköna minnen?

Jag hoppas det. Undervisningen denna vecka har varit rejält utmanande och skulle behöva mediteras över. Måste nog ta en tur till kiosken där de säljer veckans bibelstudier på cd.

Från åren längre bakåt är det några speciella budskap man minns. Tomas Sjödins bibelstudier (kan det ha varit sommaren 1996?) där han hängde upp sina tankar på tre krokar; händelser vid vatten, vid eldar och om natten. De banden är i det närmaste utnötta. Och så Niklas Piensohos första Nyhemsbesök, om jag minns rätt var det 2001. Under det dryga timslånga bibelstudiet gick strömmen, men det var inte därför jag kommer ihåg det. Niklas talade om synden som gnager i allas våra liv och om förlåtelsen som Jesus av nåd ger åt alla som vill ta emot den. Hans studium finns i min iPod och det händer ibland att jag lyssnar på väg till jobbet.

I länder som USA har det här med pod-predikningar blivit en stor grej och jag tror stenhårt på idén. Varje församling med självaktning borde ha en hemsida där de la upp veckans bibelundervisning på en mp3-fil så att vem som vill kunde tanka ner och lyssna på, om och om igen. I bilen, i köket, på rasten, under promenaden…

Skickiga idrottsutövare som Carolina Klüft och Christian Olsson nöter i det oändliga för att få allt rätt i minsta detalj. Jag tror att vi som kristna skulle må väl av att nöta lite mera.

Bränslet som getts på årets Nyhemsvecka har varit ovanligt utmanande. Och så här mot slutet av konferensen framträder en röd tråd som är ovanligt tydlig – Gud kan inte göra något med den som sitter still. Men om vi börjar röra på oss kan Gud leda oss i rörelsen.

Dags att kavla upp ärmarna, alltså.