Att komma hem från en Nyhemsvecka är en märklig känsloupplevelse. Man är både hungrig och mätt på samma gång. Hungrig i betydelsen full av inspiration och sugen på att ta nya steg på trons område. Mätt i meningen mätt på intryck och i behov att smälta det man har varit med om.
Årets Nyhemsvecka tror jag var vår tionde på raken och det var nog också den jämnaste. Aldrig tidigare har jag upplevt en så tydlig röd tråd genom konferensen. Från starten med ungdomshelgen ända till midsommarhelgens avslutningsmöten lades undervisning till undervisning på ett sätt som gjorde att många av talarna kompletterade varandra och konferensen undslapp den spretighet som vissa år dragit ner helhetsintrycket.
När talare efter talare klev fram och utifrån olika bibelsammanhang klargjorde att Gud vill att vi ska arbeta för honom där vi står, med de olika gåvor vi har fått med oss i livet. Att vi duger som vi är, men att det är vi som måste sätta igång och att det är först när vi är i rörelse som Gud styra oss rätt. Så länge vi sitter still och inte gör något, inte pratar med någon utanför kyrkan eller på annat sätt försöker breda ut våra kontaktytor så hjälper vi inte Gud ett smack.
"Sluta be om väckelse, sätt igång och gör något", manade en av veckans talare.
Så långt kändes förkunnelsen klart uppmuntrande och i det mesta helt begriplig.
Men allt var förstås inte lättsmält. Engelsmannen Paul Scanlons bild av församlingen som en buss som ständigt måste dra vidare oavsett hur många som kliver av tål att fundera på. Kanske ville han bara dra Jesu ord om herden som lämnar de 99 fåren för att söka det förlorade till sin yttersta spets. Att vända sig till dem som ännu inte lärt känna Den gode herden är tvivelsutan församlingens främsta uppdrag. Men samtidigt har församlingen att vårda dem som bär på sår av olika slag. Eller? Att vinna utan att vårda låter inte som en himmelsk plan.
Visst, den engelske pastorn kommer ur en apostolisk kontext och som förkunnare verkar han gilla att provocera.
Scanlons undervisning har satt fart på en rad tankar och jag tror att vi står inför en förnyad debatt om hur besluten ska fattas i våra församlingar. Se bara Dagens debattsida på tisdagen efter Nyhem. Diskussionen tog fart för några år sedan i samband med att ett så kallat apostoliskt nätverk bildades. Då handlade det om en begränsad krets människor, men årets Nyhemsvecka öppnar för en bredare diskussion om hur våra församlingar ska styras. På sin spets lyder frågan: Är demokrati i församlingen ett hinder för väckelse?
Paul Scanlon jämför med familjen och konstaterar att det inte fungerar med demokrati, barnen skulle rösta ner föräldrarna med katastrofala följder. Visst, så klart ett de flesta föräldrar tar sitt ansvar och bestämmer. Men är det synonymt med att pastorn ska bestämma i alla lägen? Ärligt talat vet jag många församlingsmedlemmar som är väl så kloka och andligt mogna som sin pastor. Och vi är ju trots allt bara människor. Så även pastorer.
Men Paul Scanlon hade andra, i mitt tycke mer träffsäkra, liknelser. Som den om att knäppa skjortan rätt. Får man bara översta knappen rätt så faller allt annat på plats. Vad är då översta knappen?
- Att nå de förlorade, svarar Scanlon.
Till sist. För mig är Nyhemsveckan lika mycket gemenskap som alla de aktiviteter som genomförs i tält och andra lokaler. Nära samtal om livet och tron i ett förtält kan betyda så oändligt mycket och är åtminstone en av alla de saker jag kommer att bära med mig när november grinar grå och trist. Jag kommer inte heller att glömma att i år var det ovanligt många människor som berättade om olika slags bönesvar, matunder såväl som helande. Stora saker och mindre, men alla väldigt konkreta för dem som delade upplevelsen.
I går ringde en av mina goda Nyhemsvänner helt oväntat. Han var i stan i affärer och undrade om vi kunde träffas. Det blev lunch och långa samtal och innan vi slutligen skildes åt hade jag fått hjälp att lösa ett problem som annars varit knivigt att klara ut. Jag tror att vi båda vände hemåt med en varm känsla inombords. Han hade helt enkelt varit lite Jesus för mig den dagen och kanske jag detsamma för honom.
För mig är det en bra bild hur den kristna tron är tänkt att fungera.