Vanligtvis när man gör saker (bra eller dåliga) så blir man trött av det. Men när man gör saker av kärlek så blir man pigg av det. Man får mer än man ger, så att säga.
Det man verkligen blir trött av är att göra goda saker av tvång, eller att bara vila och inte bry sig om några andra. Ja, jag tror faktiskt det är så.
Men att ge av kärlek föder något i en som jag inte riktigt kan sätta ordet på. Kanske är det då vi verkligen blir Kristi lemmar? Bibeln gör ju i alla fall gång på gång klart att det är så vi tjänar Honom mest.
Att bära Guds skapelsers packning (och tunga ölflak), att hjälpa dem att resa tält, att laga tälten när de gått sönder, att be för sjuka, umgås med de som är ensamma, att skratta med dem och låta vissa av dem gråta ut för första gången på flera år, att lyssna, och verkligen lyssna.
Som en kille sa för några kvällar sedan:
"Ni lyssnar ju verkligen och försöker förstå mig. Det gör inte mina vänner."
Det värsta man kan göra är att försöka vinna alla diskussioner man kan komma in i (särskilt om det bara är för diskussionens skull). Det är bättre att ge en rejäl kram och ett ord av uppmuntran. Detta bryter igenom skalet på de flesta, jag har sett det flera gånger.
I ett av våra camp tvättade man folks fötter, och några av oss gick för någon dag sedan ut och plockade skräp (jag var inte en av dem).
Detta, mina vänner, är stort! Detta är Guds rikes-principen.
Vi har alla olika saker som vi går igång på. Det här är en av mina, och jag är helt och fullt övertygad om att detta är något vi måste hitta tillbaka till i den västerländska kristendomen.
Handlingar talar högre än ord
Eller för att använda det något klyschiga Franciscus-citatet:
Predika ständigt, och om nödvändigt använd ord
Söndagsandakt:
Om att vara herde
Onsdagspanelen om Bibeln, utseendefixering och olika samfund
