Sitter hemma i min bruna soffa och ska snart bädda ner mig. Jag älskar söndagskvällar. Det är en ganska ny förälskelse. Tidigare kunde det ofta bli ångestkvällar. Kanske för att jag var nervös inför vad som skulle hända veckan som skulle komma. Så är det inte så ofta längre. Istället har söndagskvällen blivit en mysig kväll för stillhet och avslappning.

Det var skönt att komma till kyrkan idag. Efter en hektisk vecka som krävt enormt mycket fokus, disciplin och arbetskraft var det som en fristad att få landa i det sammanhang som man älskar mest av allt. Inte bara för att få träffa familj och vänner  eller för att få uppleva en skön atmosfär – utan att få möta Gud, lämna den fantastiska vecka som varit och förbereda sig inför den som skall komma. Att få viska till Honom hur mycket han betyder i ens liv. För Gud betyder enormt mycket i mitt liv. Jag vet inte om det har framgått i den här bloggveckan – men jag lever med Honom ständigt. Det är en relation som jag är beroende av. En ganska enkel, kärleksfull och brinnande relation. Gud är det viktigaste för mig. Utan Honom hade jag inte varit någon. Utan Honom hade jag inte hittat min väg, mitt lopp som jag nu tror att jag inte bara joggar, utan har fått upp tempot och springer i. Utan Honom hade jag aldrig kämpat mig upp från mitt destruktiva tankesätt och anorexi – och kunnat göra något bra utav det. Utan Honom hade jag aldrig vågat ta dem stegen jag har gjort i mitt liv. Utan Honom hade jag inte förstått värdet av mitt liv. Utan Honom hade jag inte suttit här och varit spänd inför vad som kommer att hända i framtiden. Utan Honom hade jag inte suttit och blivit berörd av raderna som låten ur mina högtalare just nu ljuder: "Your love is better than life...".

Förmodligen har du haft en helt annorlunda vecka än jag.Men någonstans möts vi och förstår att vi är enormt lika. Vi är människor. Vi alla föds till original, men många dör som kopior. Kopior som man kämpat för att få bli, i strävan för att duga och räcka till i den här världen. Men idealet är ouppnåeligt. Så se till att inte hitta din bekräftelse i det som samhället pumpar ut att du ska bli – se till att hitta din bekräftelse i det som är äkta. Blotta din svaghet och låt den som lovat att bära dig, få göra det.

För mig är inte framgång en häftig meritlista – för mig är framgång att förvalta sin gåva, sin talang, på bästa sätt. Med ett hjärta som bultar, som längtar och som är passionerat för att göra något för någon som är större än en själv. Jag tror inte Gud ser vad vi har på oss eller vad vi jobbar med i första hand.... Jag tror han ser våra hjärtan. Jag tror att han just nu ser en värld full med hjärtan. En del bultar för fullt, en del bultar försiktigt och en del kanske inte bultar alls. Jag vill ha ett hjärta som ständigt bultar.  

Jag är så enormt tacksam för att jag har fått gästbloggat här på Dagen.se den här veckan. Det har betytt mycket för mig. Jag har växt och inspirerats. Tack för att ni velat läsa.

Det här är bara en del utav mitt liv. Och jag vet att ditt är minst lika intressant. Kasta inte bort genom att rusa fram utan att andas, reflektera och framför allt njuta av allt det goda. För det är gott att leva – framförallt när man mött skaparen av det.

Äntligen helg! Igår avslutade jag arbetsdagen med att ligga vid poolen högst upp på Clarion Hotel Sign. Helt underbart! Så skönt att blicka ut över hela staden… Och med en sol som ligger på topp! Där njöt jag. Av ljuset. Och av himlen. Det är egentligen det enda man behöver – ljuset och himlen.

Stockholms modevecka har tagit sitt slut. Jag skippade efterfesten, eller finalfesten. I kontrast åkte hem till en god vän där vi fikade och bad för varandra (något som vi har som rutin en gång i veckan). Och det bästa av allt – jag fick tillbaka perspektivet lite. Vad handlar livet om?

Den här veckan har fått mig, åter igen, att förstå hur fantastiskt unikt skapade vi är. Dessa designers – tänk vad de kan skapa! Jag förstår inte de som enbart tror att det är något man jobbat sig upp för – det är en gåva, en talang.

Veckan har också fått mig att åter igen förstå hur ytliga vi svenskar kan vara och är. Så ytliga det värsta som skulle kunde hända oss är om vi inte hamnar på raden längst fram på visningarna (Gud, låt mig aldrig bli sån!), så ytliga att vi måste shoppa till oss något för att ”duga”, för att ”passa in” och, i värsta fall, för att "må bra". Så ytliga att vi tycker att det här med mode är det häftigaste, viktigaste och coolaste som samhället har. Ah, jag kan bli så trött på det ibland.

Missförstå mig inte, jag älskar mode. Jag kommer nog alltid att göra det. Jag tror att mode, till viss mån, är viktigt. Men det kommer aldrig hamna på första plats i mitt liv. 

Kontrasten blev som störst när jag, precis innan den här veckan tog fart, såg fi lmen Blood Diamond. En film som handlar om det som är högst aktuellt idag – barnsoldater. Barn i Afrika som kidnappas av gerillan för att sedan växa upp och tränas till soldater – bara ett par år gamla. I filmen går det så långt att ett barn hjärntvättas så mycket att han bara är en sekund från att döda sin egen pappa. Min kyrka har under en tid gett tionde (bidrag) till en organisation som bekämpar just barnsoldater. Och jag har inte riktigt förstått hur allvarligt, hur hemskt det egentligen är, förrän i söndags, då jag såg den här filmen. Jag bestämde mig för att vara med och bidra.

Jag vet att det finns ett syfte, en plan, en mening med varför jag har det yrke jag har, varför jag är placerad just här – i den, för många, rätt ytliga världen. För at hålla mina fötter på jorden behöver jag rutiner i mitt liv, jag behöver sätta mig i sammanhang där jag får perspektiv och jag behöver fylla mig med kunskap, ord och meningar som ständigt påminner mig om vad som är syftet i mitt liv och vad som är ännu större.

Oj, nu kom pojkvännen in med några kilo nyplockade jordgubbar.... MMMMmmmmmums!

Sitter hemma och äter frukost. Ägg på rostat bröd och (det bästa av allt) grapefrukt! Det blev en otroligt stressig och lång dag igår. Gick inte och la mig förrän 02. Mycket som skulle bli gjort: Alla texter redigeras och putsas till hundra procent, nya jobb läggas ut och så en del skrivande.

Efter jobbet åkte vi hem till ett par vänner och grillade i kvällssolen. Helt underbart! Kvällen fortsatte hemma hos dem framför God TV och Florida Outpouring. Det är häftigt att se vad som händer i Florida. Och i hela världen för den delen också! För över två hundra nationer följer det här. Det hela började när predikanten Todd Bentley åkte till Lakeland för att ha möten där över en helg – det har hittills inte slutat och nu är de uppe i över 80 dagar! Människor från hela världen strömmar dit för att uppleva Guds närvaro. Det går inte att förneka att det finns en hunger efter något större, efter Gud, i människors hjärtan. Sedan har det ju fött diskussioner hit och dit huruvida bra det är, vilka konsekvenser det ger och liknande… Men hallå, människor blir förvandlade! På riktigt! Vi borde jubla! Jag har en del vänner som desperat åkt dit bara för att få andas in atmosfären, känna närvaron och uppleva stämningen. Men vad vi inte får glömma att Gud är lika nära och stor i lilla Sverige som i de fattiga länderna i Afrika och som Florida. Han är inte beroende av plats – Han är bara intresserad av våra hjärtan.

Nu måste jag kila till jobbet!

Sitter vid datorn. Jag försöker jobba undan en del... För att hinna till Carin Westers visning som är ute i Berzelii Park. Har precis varit på Minimarkets visning. Och blivit så inspirerad. Jag vill till Paris! Jag vill klä mig i färg! Jag vill ha hatt! Jag älskar att se kreationer som man bli inspirerad av! Jag blir inspirerad av rätt så enkla saker. Plagg kan få mig att drömma iväg till länder, kulturer och livsstilar. Det är så häftigt att det finns så många!

Något som jag blir ännu mer inspirerad av är musik. Det är en stor del utav mitt liv. Jag kommer ifrån en musikalisk familj så det har varit en naturlig del i mitt liv så länge jag kan minnas. Ett tag drömde jag om att bli artist… Men jag blev musikrecensent istället. Det var egentligen så jag började min journalistiska bana – att recensera musik för musiktidningen Groove. Tio plattor varannan vecka. Sedan dess (fem år tillbaka) har det blivit kopiöst många recensioner, möten med enormt begåvande artister och band världen över och så har jag fått förmånen få att sitta med i Grammisguryn. Musik är något magiskt. Musik är något som kan förvandla. Musik är sådant som kan få mig att leva i nuet. Men efter att ha lyssnat på så otroligt mycket, så har jag också lärt mig att jag behövt sålla. Jag tror att det man fyller sig med påverkar en. Ofta omedvetet. Du blir var du lyssnar på. Fyller du dig med negativ musik så tror jag att du påverkas av det. Och som recensent kan det bli allt möjligt.

Därför har jag en rutin i mitt liv som jag mår väldigt bra utav. Jag ser till att jag alltid lyssnar på musik som jag vet påverkar mig gott innan jag släcker lampan på kvällen (just nu är det en platta som heter Secret Place som är enormt stark och givande... Består bara ev en tjejs ärliga bön och piano). Likadant när jag börjar dagen.

I morse när jag köpte min dagliga morgonkaffe lyssnade jag på "I could sing of you love forever" med Delirious?. Och det blev så starkt. Jag var tvungen att stanna upp mitt på Humlegårdsgatan och njuta av tonerna, av texten, av känslorna som infriades. Och när mina ögon började vattnas njöt jag (nej, det här tillhör inte ovanligheten, mina känslor yttrar sig gärna väldigt mycket)… Åh det är en sådan skön känsla att få känna kärlek och tacksamhet. Tacksamhet för allt. För att jag får göra det jag gör, för att jag har fått blivit välsignad med en sådan familj som jag har och för att jag får vara Elin. Elin med en massa brister och skavanker. Men med ett hjärta som fortfarande kan bli berört av det som är äkta.

Nu måste jag kila. Två visningar väntar och sedan blir det härlig gemenskap med några goda vänner. 

Sitter hemma i min lägenhet på Söder i Stockholm. Har tänt ljus (älskar det!), lyssnar på sköna Brooke Fraser (en av mina stora förebilder) och läser. Det har varit en hektisk dag idag. Försökte jobba undan det mesta, samtidigt som jag sprang ut och in på Fashion Week-visningarna: Hope ute i solen på Hallwylska museets gård (Stings dotter Coco Sumner inledde med en minispelning på två låtar… otroligt coolt!), Tiger visade sina stilrena plagg inne på Berns där jag delade rad med Håkan Hellström som var en av de nyfikna bevakarna och superkreativa Fifth Avenue Shoe Repair bröt alla strukturer på hur skjortklänningar ska se ut på nedervåningen

Mode, mode, mode. Det är mycket mode just nu. Tidningshyllan översvämmas av magasin, tidningsbilagor och glossy weekly (den nya trenden av shoppingblaskor som kommer ut en gång i veckan). Vi överöses av trendtips, dagens shopping och do’s & dont’s. Flera gånger dagligen om vi så vill. Mitt i den här svärmen är jag. Förälskad i trender. Förälskad i det inre. Och ex-anorektiker. Går det ihop?

Min 25-åriga livsväg har varit konstig, krokig, men så mirakulös att jag har svårt att säga att det var jag som ledde mig själv hit där jag är idag, eller att det var ”ödet” – för det tror jag inte på. Jag tror på Gud. Jag trodde aldrig att vägen skulle se ut så som den har gjort. Jag var ju den tysta, blyga tjejen som tyckte att allt är mörkt. Idag säger många att mina egenskaper är de motsatta. Hur kommer det sig? Det var ett par år i mitt liv då jag fick kasta mig ut och bryta mönstret. Den perioden var viktig för mig. Jag fick lämna det negativa som jag levt med och ta in något nytt och fräscht. Idag hade aldrig vågat kliva in genom de dörrar som öppnats för mig om jag inte visste att det fanns ett syfte bakom det. Jag tror att Gud har en tanke och plan för mitt liv. Och det var när jag slutade bestämma hur (värdelös) den här planen skulle se ut, och insåg att jag kunde drömma, tänka brett och stort… (för vad vet jag om morgondagen?), som det öppnades upp en helt ny värld för mig. Idag är jag där jag är och jag älskar det.

Jag tror vi behöver bli bättre på att ifrågasätta varför vi gör det vi gör. Varför vi springer på det spår som vi springer på. Är du på rätt spår i livet? Löper du den bana som är tänkt för dig, eller har du sprungit in på någon annans bara för att "det blev så"? Jag tror att vi alla har ett unikt lopp att springa. Därför tjänar det ingenting till att försöka hoppa in på någon annans spår för att "det är så det borde vara" eller för att det är "trendigt just nu". Det är när du har hamnat på rätt bana som du kan börja springa på riktigt, som du kan hitta ditt perfekta tempo, som du kan förbereda dig inför hindren och som du kan njuta av segern - utan att vara rädd för att någon annan ska springa om dig. Visst kommer  du säkert att halka då och då och fälla några hinder... Men det är fortfarande din bana. 

Nu är det dags att sova. En lång dag väntar i morgon...

Gårkvällen avslutades med en stor Filippa K-visning. Ljuvt och vackert. Men väldigt, väldigt varmt där inne längs catwalken. Kanske för att modemaffian trängdes på front row. Och alla dessa bloggare... Skaran modebevakare av Fashion Week blir större och större för varje år. Och trenderna går allt snabbare. Mode är stort i Sverige. Mode är stort i västvärlden. Det har väl ingen lyckats missa? Hur ska man förhålla sig till allt? Orkar man hänga på? Måste man hänga på? Är mode positivt eller negativt för vårt välmående? Och hur ska man som kristen förhålla sig till det? Ska man stå emot modegenerationen? Dessa frågor tänkte jag försöka besvara på bloggen i veckan.

Tillbaka till gårkvällen. Visningarna drog ut och jag hann inte till uppföljningsmötet med arkitekten som kanske ska få göra om mitt kök (men pappa och pojkvännen skötte biffen). Det ska bli lantligt, finsnickrat och… ja, en oas hade jag tänkt mig ?! En oas som ska få mig att vilja laga mat igen! Och bli bäst på det! Haha.

Jag var helt slut när jag kom hem, trots att klockan bara var strax efter nio. Jag lyckades ändå dra mig ut och springa en runda. Det var tungt att dra på springskorna, men när jag väl gjorde det var det helt underbart att springa i kvällssolen längs Katarinavägen och blicka ut över hela stan. Att få rensa tankarna lite. Däckade strax efter halv tolv med dagboken i ena handen och min favoritplatta just nu, Secret Place, i högtalarna…

Idag står mycket på schemat, så jag måste jobba på här, men lovar att blogga mer snart.

Hörde att Zlatan befunnit sig på Epresso house samtidigt som jag i morse… Hur kunde jag missa det? Jag satt förmodligen för insjunken i mina egna tankar. Det är ganska typiskt mig. Att fundera, grubbla, analysera. Det sägs ju vara rätt typiskt kvinnor överlag, har jag hört. ”Kan du inte bara leva lite?”, sa min pojkvän till mig igår när jag vred och vände på något lite fööör mycket, som jag nu, så klart, har glömt. Ni kanske förstår att Livsåskådning var mitt favoritämne när jag gick journalistutbildningen på Kaggeholm… Haha. Kanske är en typisk journalistisk egenskap också.

Jag älskar tankar. I alla fall goda tankar. Tankar kan förändra, förvandla, revolutionera. Det fanns en tid i mitt liv då jag avskydde mina egna tankar, mina känslor. Kanske för att de mest gav mig ångest, påpekade hur fel jag var, och hur liten jag var. Och hur omöjligt det skulle vara för mig att bli ”någon”. Jag gjorde allt för att "täppa till dem". Jag fyllde mitt liv med högljudd musik, tv-tittande, späckat "måste-träffa-vänner"-schema och liknande – allt för att slippa umgås med mig själv och låta det som fanns inom mig komma ut. ”För då skulle ju tankarna komma... Och dem ville jag inte deala med.”

Det gick två, nästan tre år då jag hade ett inbördeskrig i mig själv. På utsidan resulterade det i att jag svälte mig själv till 36 kilo, blev av med alla mina vänner och grät i stort sett varenda kväll framför spegeln. De som lärt känna mig i dag kan inte förstå att jag varit sådan.

Men så hände det en dag. Jag vågade ta steget och möta den som fanns inom mig. Jag satte mig på ett plan till nya Zeeland. Helt själv. Till andra sidan jordklotet. Ingen mobiltäckning, ingen familj, ingen tv… Ingenting. Det var jag och det inom mig. På planet viskade jag en bön till Gud som jag ändå hade en barnatro på: ”Nu får du hjälpa mig, för att jag är livrädd för att vara med mig själv, jag gillar inte mig själv… Men du har sagt att du älskar mig, låt mig få känna det.” Mina två månader i Nya Zeeland förvandlade hela mitt liv. Jag tror att Gud tog mig på orden. Och jag tror att det var en tanke inom mig som sa att jag faktiskt skulle viska den där bönen till honom... Plötsligt blev gud på riktigt. Inte bara något jag alltid sagt att jag trott på. Jag upptäckte hur värdefull jag är, vilken gåva livet är, och hur viktig jag är. Likaså är du. Och alla människor du möter i dag. Ja, även de som råkar trampa i vattenpölen precis bredvid och stänka på dig så att hela din outfit förstörs. Jag tror, och är i stort sett övertygad, om att det inte var jag själv som förvandlade mitt tankesätt. Det var någon större än så.

I dag älskar jag att ha tid för mig själv och det som mitt finns i mitt hjärta. Att vila i att det finns något inom mig som vill säga mig något, som vill leda mig. Vare sig om det är tankar som vill utmana mig, säga att något är fel, eller om det är något som lyfter mig och peppar mig.

Se till att ta några minuter, någon timme, eller kanske till och med några timmar för dig själv idag.

Ps. Regnet öser ner över Grev Turegatan där jag sitter just nu.

Vaknade några minuter efter 06.00 av regndroppar som lekte flitigt mot plåttaket på burspråket av lägenheten under mig. Så mysigt! Ibland är svensk sommar väldigt, väldigt charmig. Det blev ingen cykel till jobbet idag. Men det blev ett blommigt paraply och bussen till morgonkaffet på Espresso house, tittandes ut mot ett regnigt Stureplan. Jag gillar att tillbringa morgonen så här, ärligt talat är det är nästan en förutsättning. Att, mitt i stadens puls, få börja dagen med att andas, läsa dagens minikapitel i Smith Wigglesworths ”Devotional” och förbereda mig i tanken inför dagen… Landa i svaren till varför jag gör det jag gör, vad är viktigast i mitt liv, och hur kommer jag att förvalta den här dagen?

Ännu en ny dag, som vi oftast tar för givet… Vi bara räknar med att den ska komma. När jag låter den tanken marineras i mig blir jag nästan chockad över hur jag kan pusta på måndagmornar. För egentligen känner jag en sådan tacksamhet för den här dagen, att jag får vara en av de människor här på jorden som får ta del av måndagen den 30 juni 2008. Jag har skrivit upp i min almanacka saker som kommer att inträffa, samtal som jag ska ringa och texter som ska redigeras och bestämmas – men vad som helst kan egentligen hända. Det kan bli en dag jag sent kommer att glömma.

Jag lämnar en skön helg bakom mig. En mycket ”svensk” sådan med röda stugor med vita knutar i Dalarna. Jag var i Dalhalla (ett gigantiskt stenbrott som ingen bör missa att uppleva) på konsert med Gabriel Forss, Sanna Nielsen, Sarah Dawn Finer, och (framförallt) Gabriels två körer, One Voice och den gigantiska Du kan sjunga gospel-kören som har runt 1000 medlemmar. Snacka om att mäktigt! Och vilken gemenskap! Go Gabriel!! Du gör ett fantastiskt jobb! Coolt. Jag vill vara med! Gospel är ändå väldigt, väldigt svängigt. Dessutom: Sjukt bra arrangemang av Rihannas ”Umbrella”. Hann dock tyvärr inte till kyrkan igår, men då fick det bli ”kyrka” via hands free i bilen. Det är det som är så bra med kyrka, att det inte är, eller hänger på, att vi måste gå till en byggnad – utan att kyrka är du och jag, i gemenskap med Gud. Vår gemensamma tro på Gud är kyrkan. Sedan är det naturligtvis bra att strukturera upp det där lite och plantera sig i en församling, och ta del av undervisning och bygga en gemenskap. Utan kyrkan hade jag inte levt det liv jag gör i dag. Kyrkan för mig är inte bara något tryggt i mitt liv, utan en källa som jag lever i och med.

Nu är det dags att börja dagens arbete. I dag börjar modeveckan i Stockholm som denna gång är tre dagar och tituleras Fashion Week at Berns. Modebloggare, skribenter och trendsättare kommer att samlas kring modevisningar, inspiration och mingel. Kollektionerna för höst/vinter 2008 ska visas. Åh va spännande! 

Hej så länge!

Ps. Ska bli spännande att sommarblogga här i veckan!